Vintersolstånd

Årets mörkaste dag lyser. Blek decembersol i en vit värld. Snökristaller reflekterar tusenfallt. Vintern är vacker. Fyrtio år tidigare föddes ett barn och lyste för alltid upp denna dag åt en mor. Vill ge värme och vänskap i födelsedagsgåva. Varsågod, en egen dag. Njut den!

Lucia

Tre luciatåg. Det första på en smyckad dagisgård. Färgade islyktor, förväntansfulla föräldrar. Frostigt och fuset. Litet barn lämnas hastigt i en annan famn. Undrar och gråter när vi går. Luciatåget väller fram. Sist de minsta. Liten son får se sin pappa och gråter förtvivlat. Pappan ser sitt barn. Tar honom i famnen och glömmer sin blygsel. På scenen med småtomtar, pepparkaksgubbar och tio lucior står en far och sjunger om en blinkande stjärna. Han har ett tryggt litet barn på sin arm.

När kvällen kommer åker vi i mörkret utan snö till kyrkan mellan åkrarna. När den är fullsatt släcks den ner. Tärnorna skrider in i dunklet utan tända ljus. Flöjttoner sipprar fram bakom altaret. Så kommer lucia och ljusen tänds. Den minsta tärnan skruvar på sig. Så gärna vill hon stå på en scen, men i år vet hon vad nervositet är. Till slut kommer hennes stund vid mikrofonen. Klara toner, alla orden rätt. "Men, mamma, jag var så rädd så att det inte var roligt."

Söndag morgon, den trettonde december. Ett luciatåg med två deltagare. Lucia i full mundering. Gossen endast iklädd röda kalsonger. Lucia har gått upp halv sju för att hinna. Tassande i trappan. Sång och en frukostbricka. Hon har kokat kaffe för första gången. Aldrig har kallt kaffe smakat så gott.

Mellandagar

Dagar emellan. Dagar att sjunka ner i sovmornar och julklappar. Unna sig att glömma vilken veckodag det är. Det är en mellandag. Kanske är det nyårsafton i morgon. Kanske inte. Minns december en stund.

Månsken

Fullmåne när senhöst blir till jullängtan. Lyser sitt kalla sken över en rimfrostpudrad natt. Här i skogarna vandrar en varg. Kanske ylar han inatt. Månsken in genom sovrumsfönstret. I det starka skenet får månen mörka fläckar. Stillhetens hav vaggar oss till sömns i natt. Men litet barn sover oroligt i fullmånens sken.

En fullmånenatt för åtta år sedan. Förlossningssalens gränsland. Smärtans yttersta utpost. Där föds liv. En liten dotter. Vishetens hav i hennes outgrundliga blick. Drunknar lycklig.

"A room of ones own."

Saknar min bibel, full av tonårstro och understrykningar. Hittar en liten flyttlåda med texten "OBS! Flyttas ej!" . Bibeln låg inte där. Men lådan hade innehållit det jag behövde för att kunna bo kvar i ett utflyttat hus ända till slutet och känna mig hemma. Block, penna, en bok för tankar, kanske en roman eller veckotidning, "Tusen skäl att leva". Dom Helder Camaras visdom, om lyckan att tro på en blå liten häst och att samtala med en myra.

Inget av allt detta viktiga låg där. De är utspridda och omflyttade. Jag behöver kända ord med tröstande melodi. Jag behöver en penna för att leva.

Adventsljus

Låter de mest väderbitna möblerna stå kvar ute. Hänger några lyktor i träden runtom. Lägger äpplen och granris på bordet. Margueriten är för länge sedan borta. Slingrar ljusslingan om trädet, men den vill inte lysa.

Solen lyser i dess ställe. Avslöjar den försummade julstädningen. Tänker pynta ändå. I det tidiga mörkret syns inget damm. Adventsstjärnorna sprider sitt förlåtande sken.

Förväntan tänds i barnens ögon. Det stundar födelsedag och jul. Vill elda under deras längtan och infria deras önskningar.

November

En kravlös månad på låga varv. Allt saktar in. Vi förväntar oss tre grader och ösregn. När solen lyser en förmiddag går jag ut och gläds åt att inte frysa. Alla måsten har gått till vila i november.

Dova färger. Bruna vindruvor mot flagnande gul förrådsvägg. Trötta astrar som nästan tappat färgen. Den stolta solrosen lutar sitt huvud och väntar på att bli fågelmat. Lysande röda äpplen på bara grenar. Ids inte plocka dem när jag kan sitta i vindskyddet och beundra dem. Törnrosornas nypon mot taggig bakgrund. I rundeln bidar julrosen sin tid.

Och i den stora staden i öster tänds novemberljus.

Fars dag

Den mulnaste söndag som november erbjuder får fäderna en egen dag. Det har de förtjänat. En far som ger modern sovtid efter en sömnlös natt. Mamman vaknar ibland av höga skratt. När hon vaknar står diskberget kvar. Men det står kvar till ljudet av gläjde.

Vid ett kaffebord sitter tre personer och en objuden gäst. Han har ett fasansfullt namn som han har tatuerat i faderns magra armar, tunna vita hår och trötta blick. Länge har han gömt sig, men idag syns han. Ögon som sett honom önskar att de sluppit.

Halloween

I år krockar de, helgonens dag och monstrens. De som sörjer och minns tillsammans med barnen som närmar sig det skrämmande. En stilla låga och ett busigt barn. På varsin sida om livet. Den som ska ge sig ut i världen behöver verktyg att hantera rädslor. Verklighetens drakar spyr giftig eld, ändå måste vi slåss mot dem.

Vi slåss i rättssalar och hoppas att Justitia är lyhörd. Vi slåss i sjukhussalar och hoppas att cellgifterna är skydd nog. Verkligheten överträffar alltid dikten. Kanske biter ditt svärd idag. Kanske skipas rättvisa. Kanske får du fler dagar att leva.

Stormens öga

Någonstans har jag en tavla, inköpt på ett konstmuseum i Skagen. En gammal och livfull konstnär hade målat havet. En målning föreställde stormens öga.
"-Där, mitt i stormen, är det alltid lugnt", sa mannen. Han hade rätt.

I nöd och lust har vi lovat. Vi valde nöden för att finna lusten. Vi valde kaos för att finna frid. När verkligheten vrålar utanför tillåter jag mig att stänga dörren och sluta ögonen. Jag hör inte telefonsignalen och diskberget som ropar uppfodrande. Jag hör inte det ohållbara. Jag hör barnets lugna sovandning och värmen från hans trötta kropp. Här, mitt i stormen, är det alltid lugnt.

Ledig

En fredag i oktober är jag ledig. Gör mig blind för disk och tvätt. Gör höstsolen synlig i den kalla morgonluften. Gröna träd med ett penseldrag av gulorange. Hästar som inte vill komma in från hagen.

Idag måste jag klappa katten, krama barnen, kyssa maken, dricka lite kaffe och vila en stund. Varför glömmer jag alltid dessa måsten på mina att-göra-listor?

Tacksägelsedag

Församlingshemmets röda träbygggnad mellan fruktbara åkrar ett stenkast från kyrkan. Tacksägelsegudstjänst och den helige Mikales dag. Barnkörens ljusa röster sjunger om änglarnas vingar som smeker din kind och jag kan höra suset av dem. Änglar har inga namn säger prästen. Men ibland får de våra namn, ibland får vi änglavingar. Så är min tro. Ibland kommer änglar till oss i en älskad människas skepnad och smeker våra osmekta kinder. Då får de både ansikte och namn, de namnlösa och ansiktslösa. Så är min tro.

Tioåringen lutar sitt huvud mot min axel. Bara han och jag i publiken. En sällsynt stund av tvåsamhet. Och han hittar ett sätt att beröra innan han cyklar vidare till nästa äventyr.

Lillasyster ser mig i ögonen och sjunger om mamma. "Det jag ber om på lördag, det brukar jag få." Och jag jämförs med Gud. Stillar min häftiga själ. Mänskligheten brusar i mig. Men livet har givit mig tre underverk. Närmare himlen än så vill jag inte komma i jordelivet.

Pyjamasbarn

Pyjamasklädd liten kropp. Barnets värme mot min. Fotsulor och handflator mot min hud. Jag finns där i nattens mörker. Jag finns i det tidiga gryningsljuset. Morgonens timma väcker honom. Sömndrucken kropp, nyvakna ögon. Faller tillbaks mot sängen. Fångar upp hans tunga mjukhet. Vi nöjer oss med att finnas en stund. Dagen kan vänta.

Skördetid

En blåsorkester på torget. Valthornisten har tappat sina noter. Men så lätt tystas inte musik, han spelar ändå.

Molnet värmer som ett skyddande täcke och vindarna är varma. Torget dignar av frukt och grönsaker. Köper efterlängtade nyskördade majskolvar. Hemma väntar omogna äpplen och vindruvor. Måste hinna före frostvarningen.

Lever i träda och väntan. Längtar skördetid.

Höstdagjämning

Reser hem med solen i ögonen, fulltankad av vänskap. Oväntad septembervärme mottages tacksamt. Glider in i vardagen med ett leende.

Så går solen i moln bakom duggregn och blåst. Barnvagnens hjul mot de första höstlöven. Barnets nyfikna ansikte regnvått. Gräset gulnar medan klöver och lupiner bestämt sig för att blomma om.
Idag är det höstdagjämning. I morgon blir det mörkare.

Söndagssol

"-Mamma, vindruvorna har slagit ut!" Barnen sitter mot solväggen och pekar. En lila vindruva. Provsmakar. Den smakar krusbär.

Flyttar krukor med sensommarblomster. Sandkornsstora frön sådda i våras blir till ståtliga astrar för den som väntar. Rosa, lila och vita. Står rakryggade i septembersolen. Solrosen bredvid dem är i knopp än. Kanske kommer hösten före blomman. De vita rosorna blommar om. Kastar sig nyfiket över terassräcket och kikar in genom köksdörren.

Promenerar i värmande sol. Tar grusvägen förbi mättade gröna ängar där korna helgar vilodagen. Åkrar och en slingrande å. Möter en pojke med bestämd blick. Han har ett metspö i handen. Han hälsar självklart. För att han är någon, liksom jag.

Nakenheten

Alla dessa nakna kvinnor. Skyddar sig mot vinden med sina handdukar. Köar till en kall dusch på ett blåsigt gärde. De är inte nakna och avklädda. De har inga kläder på sig. Här finns alla former. De som bär ett långt liv i sina kroppar. Celluliter, hängbröst, stora magar, rundade höfter. Här finns de vältränade bredvid de otränade. De unga, nyss formade till kvinnor, i sina slanka idealkroppar. Varför hyllar vi det? Är det inte vackert när livet sätter sina spår?

Sveper min lilla handduk om mig som ett höftskynke. Huttrar i blåsten. Brösten stora och spända av längtan efter den ammande. Ådrorna längs benen buktar ut. De bar en tung mage en tredje gång. Magen prydd av två ärr som går i varandra. Två parallella livslinjer. Världens vackraste tatueringar.

Min tur att duscha. Tar stolt av mig handduken.

Papperslappar

Ett slitet och skavt hem. Fullt av sprickor och skavanker. Huset har hyst människor i över hundra år. Alla har lämnat avtryck. En rejäl timmerstock. En utbyggnad. En praktisk spik.

Varje dag sprider vi spår omkring oss. Smulor, fläckar, legobitar och små sönderklippta papperslappar. Suckar och städar som vore jag Sisyfos. Drömmer om något skinande och blankt, praktiskt och smakfullt. Men när små söndertjatade pappersklippare låg hjälplösa i en sjukhussäng med blicken full av smärta, då kunde jag inte städa bort ett enda av hennes spår.

Omfamnar nåden att tröttna på smulor, fläckar, legobitar och små sönderklippta papperslappar.

Skolstart

Så tar evigheten slut och vi cyklar iväg i morgonsolen med ett helt sommarlov i skolväskorna. Förväntansfullt och lite nervöst. Dagen blir varm och badvänlig. Stranden saknar barn, men vi är där. Solen glittrar lite blekare nu, men vattnet är fortfarande varmt. En skolstart går lättare om sommaren ler ett tag till.

På kvällen reser jag till barndomslandet. Springer längs vattenvägen och fötterna minns. För tusen somrar sedan sprang de här, kväll efter kväll. Det är länge sedan nu. Men det känns när jag springer rakt in i minnet.

Cyklar ner till sjön. Här är vattnet kallare. Kvällsdoppet svalkar och renar.

Reser hem igen. Vit kyrka. Vita kor vid ån. Sakta faller skymningen.

Besök

Vi ringer varandra och förvarnar. Förväntar oss förberedelse inför besök. Vill själva vara förberedda. Kanske städar vi, av hänsyn och respekt. Kanske vill vi bjuda på något för att visa vår uppskattning. Så finns det någon som plötsligt står i hallen och undrar om det finns något kaffe. Som gärna tar en bit mat om middagen står på bordet. Som kokar kaffe om det inte finns. Som kanske jobbar en stund. Det är en utrotningshotad art. Detta var barnets sätt att träffas. Det var före mobiltelefonens tid. Då klev man rakt in i andras liv utan att fråga först. Få minns längre hur man utövar detta umgänge. Det är hårfint och kräver stor respekt.

Men tassar du tyst på tå in i min hall, utan att fråga först, så är du alltid välkommen.

Vinbärsskörd

Lysande röda klasar under väldoftande blad. Längst bort i trädgårdens hörn, bredvid komposten. En ensam vinbärsbuske. Dags att skörda. Den minste och jag fyller burken. Jag stoppar i och han plockar ur. Hans vita tröja får röda fläckar som minnen.Bakom granen frustar en häst. Den lille skrattar och härmar. En duva hörs i snårskogen. Landsvägsbullret försöker överrösta den. Myggorna vill vara med på kalaset.

När augustikvällen mörknar kokar jag saft. Sommarminne på flaska. Trots sockret lite sur och kärv. Röda vinbär mister inte sin karaktär. Kanske sammanfattar de en sommar. En söt, sur och kärv sommar.

Högsommar

De senblommande fröerna imponerar mig mest. Satte dem i maj. Ingenting hände under den kalla våren. Grälade på dem ibland. När jag hotade att kasta dem dök de motvilligt upp. Små och ynkliga, ville inte växa. Till slut fick de iallafall komma ut från sin plantskola till rabatter och krukor. Där stod de och tjurade hela juni. Men sedan visade de sin växtkraft och kastade sig över staket och kanter. Blommar så att de mörknande nätterna lyser. "-Tålamod!", ropar de åt den otålige odlaren.

Plockar körsbär från urgamla träd fulla av lavar och förtorkade grenar. Ett är till hälften beskuret under en vårdag som förvandlades till vitaste vinter. Sura och röda ger den magra skörden underbar saft.

Vill tukta det vildvuxna varsamt. Låta det gamla åldras med värdighet. Tills dess historia är berättad.

Resfeber

Någon påstår att sommarlovet snart är slut. Tyst! Jag vägrar titta i almanackan. Vägrar minnas datumet när vardagen är här igen. Låt mig inbilla mig att sommaren är oändlig.

Grått väder gör mig rastlös. Vill bort. Ge mig upplevelser och äventyr att lysa upp höstmörkret med! Alla har vi en luffaresjäl om somrarna.

I blåbärsskogen, innan regnet, anar jag lugnet från gransuset. Febern stillar sig en stund. Sedan kommer regnet åter och jag vankar och längtar bort. Det stora äventyret, det börjar nog till slut.

Regn

Och allt detta regn som svalkade efter hettan. Det börjar blöta ner sinnet och göra det grått och trögt. Men grönskan frodas. De vita rosorna får en ton av rosa. Den frösådda krassen klättrar långt utanför krukans gränser och börjar blomma i lysande rött och gult. Den gula gräsmattan återfår hoppet och skiftar färg. Groparna i vägen blir små sjöar att prova hemgjorda båtar i. Barnen behöver en vass kniv i ett bälte och undrar om det snöar i djungeln. När jag svarar att det är varmt och regnigt där stannar de ute i djungelregnet en timme till. Sedan kommer de in och äter risgrynsgröt bredvid den hastigt vissnande amaryllisen som till min fövåning sköt upp en knopp där den stod gömd bakom trappen.

Men margueretinen blir brun och dyster. Den saknar sällskap vid kaffebordet.

7/7 1999

Vi släpps in i miraklens korridor. Det blir en sömnlös natt med skenande blodtryck. Du längtar men jag är inte redo att lämna mitt välsignade tillstånd. Ber en stilla bön och ser en ängel lösgöra sig från sjukhussalens övre högra hörn. Det är barnets skyddsängel som väntar med oss.

Allvarliga läkare på morgonrond. De säger att jag är så sjuk att barnet måste tas ut nu. Och jag som bara ville åka hem och sova. Gröna kläder, sterilt rum, maskiner som mäter och piper. En grönklädd man håller en skakande kvinnas hand där hon ligger med ett stort skynke framför sig. Ett snitt, ljudet av fostervatten som sugs ut. Och så stannar världen. Delas i två delar av livets första skrik. Vi fick ett barn. Vi fick en son.

6/7 1999

Det är den sjätte juli 1999. Vi reser mellan de två stora grannstäderna i den ljusa sommarkvällen. På slätten lägger sig korna till vila. Vi reser från ett liv till ett annat. Om detta vet vi ingenting. Vi har fått ett brev. Där står det att vi kommer att få ett litet barn om tretton dagar. Men innan klockan slår tolv kommer jag att ringa till sjukhusets förlossningsavdelning. Livet bryr sig inte om vita kuvert med fönster. Det är den sista natten vi är en man och en kvinna med oss själva i centrum av våra liv. I morgon kommer världar att förskjutas och vi kommer aldrig mer att vara den viktigaste människan i vår tillvaro.

Vi reser under tystnad. Barnet i min mage rör sig lite. Stryker över magen, njuter.

När jag lagt mig känner jag plötsligt att något oväntat sker. Jag reser mig och ser hur livets vatten rinner ur mig. Vi kör den korta vägen till sjukhuset och tänker hela tiden att det inte kan vara vår tur än. Ringer på den magiska ringklockan till förlossningen. Vi står på tröskeln till det nya livet.

Inga kulörta lyktor

Nej, inga kulörta lyktor, men väl genomskinliga av glas fick jag i gåva. De ska lysa som fyrar i natten så att mina tidsresenärer hittar hit. De som korsar världar och står i mitt kök och hackar lök. De känner sig som hemma i mitt nya hem. De reste från ett liv till ett annat utan att förstå att det är omöjligt. Det omöjliga är inte längre än 17 mil.

Åskskur

Värmen klibbar på huden och tankarna orkar inte riktigt. Vi köper fläktar och öppnar alla fönster och dörrar mot dagen och natten. Dricker saft och lagar poolen som inte klarat en vintrig tillvaro. Den lille kan inte värja sig. Vill sitta i knät hela tiden. Då blir vi ännu varmare. Till slut tornar åskmolnen upp sig. Dundrar lovande vid horisonten. Sätter mig vid margueriterna och väntar in ovädret. Till slut kommer regnet. En skur som bara spolar bort den värsta hettan. Snart är fukten här igen.

Klockan halv elva svalnar det äntligen. Aldrig har det varit så skönt att frysa om knäna.

Djupt vatten

"-Mamma!", ropar den glädjestrålande dottern när hon rusar in genom dörren efter simskolan. "-Mamma, idag har jag simmat på djupt vatten! Fast jag hade flytdynor på ryggen."
Ingen rädsla finns kvar efter förra sommarens simskola när du bröt armen och en oskyldig stjärna slocknade i din blick. Ärren på armbågen finns kvar. Ärren i mitt modershjärta finns kvar. Men jag vågade anmäla dig till simskolan igen och du vågade simma på djupt vatten. Simma lugnt över djupa vatten, mitt barn. Jag ska låta dig gå dit om vi måste. Men du får gärna ha flytdynorna på.

Sommarens första dopp

Vi packar badkläderna och åker till barndomens by. Stranden är ny, men badminnet gammalt. Som barn doppade jag tårna någon gång på försommaren och klev inte upp förrän efter den första tidiga höststormen. Mitt vuxna jag sätter sig på en bänk och tänker "kanske". Nästa generation hoppar som ystra kalvar ut i det nästan för kalla vattnet. Den minste sitter vid sjökanten där storasyster har grävt en liten grop åt honom att plaska med tårna i. Snart sitter han i den och hela kroppen spritter av lycka.

Kvällsol över vattnet och båtarna som lägger sig i hamn. Jag blir aldrig hemmablind här. Solnedgången är alltid vemodigt vacker här. Till slut har solen värmt mig tillbaks till badlängtan. Vattenkanten isar vid knäna, men till slut simmar jag. Det var något att längta till en lång kall vinter. Tar upp de huttrande storbarnen som inte alls fryser. Den lille ler med ett sandigt leende.

Kommentarer

Nu kan alla som vill lämna kommentarer på bloggen.

Midsommardag

Midsommardag. Vi tar bilen över bron till den stora ön. Den är bedårande vacker i junisolen. Som en reklamfilm för svensk sommar. Affären är för länge sedan nedlagd och skolan är nedläggningshotad. Men öbor är starka, de startar friskola och protesterar mot vindkraftverk. På andra sidan ön stannar vi vid det gamla fiskeläget. Vid bryggan köper vi glass och drömmer om romantiska middagar på tu man hand. De får vänta. Vår tid kommer.

Vi åker med roddbåt till andra sidan sundet. Till ön som bara har en bofast familj. En fotoutställning berättar om svunna tider, med vindpinade människor och deras livsöden.

Vi grillar vid bryggan och fiskar från linjefärjan som ska ta oss tillbaks. Fiskarna simmar någon annanstans idag. Den lille äter grus av hjärtans lust. Maken slumrar på bryggan en stund. Man vilar gott på varma bryggor vid kalla vatten. En liten promenad längs grusvägar där bilar är förbjudna. En cykel tar dig i maklig takt de 12 kilometrarna runt ön. Kanske en annan dag. Idag ligger vi bara på en brygga i solen och den bitande nordanvinden och låter en timme passera händelselös. Klockan 18 går färjan över sundet.

Ode till bastubadet

Den första bastun är min egen. Längst ner i uthusets källare ligger den. Där huserar två paddor som inte räds bastuns värme. Genom ett källarfönster anar man årstiden utanför. Där inne råder alltid fridens och värmens årstid. Ljudet av sprakande ved och en kamin med glaslucka så att man kan se elden. En hink vatten och en skopa så att man kan höra vattnet fräsa mot stenarna. Känna ångan som öppnar porerna och sinnet. Musklerna mjuknar och stressen rinner av. En bastu att längta till när vardagen är stressig och frusen.

Den andra bastun ligger där himlen är lite närmare. Den ligger på en ö i ett hav som slutat vara salt. Ett hav som har en sol som vilar en halvtimme bakom en annan ö om somrarna. Där värms vattnet till hett i vedkaminen. Där är duschen en halv hink hett vatten och en halv hink svalt havsvatten. Där kan man höra susningarna från den gamla kvinnans björkris. Man ska lukta gott när man bastat.

Den tredje bastun är svart av sot. Den har en massiv stenugn som fylls med ved. Elden fyller rummet med rök som sakta försvinner ut genom den lilla luckan i dörren. Många timmar senare är den rökfri och varm. Då sitter vi i mörkret med sand under fotsulorna och ett enda ljus brinner. Med en suck av välbehag reser man sig och går på brädorna ner mot stranden. Sticker sig lite på barren och aktar sig för myrorna som bits. Spegelblank sjö mellan höga blåa skogar. Ibland varm , ibland iskall när vinden vänt upp bråddjupens vatten ur gravsänkan. Alldeles naken sänker man ner sin bastuvarma kropp och för en stund blir man inte lyckligare än så.

Skolavslutning

Hela veckan har skolbarnen sjungit sommarsånger vid frukostbordet. När den efterlängtade dagen faktiskt infinner sig till slut är den grå och regnig som en ledsen höstonsdag. Men de två soltstrålarna skuttar finklädda iväg, fulla av förväntan. De tågar till den fullsatta kyrkan där prästen talar om Jesus och vi får sjunga om Gud. Barnen sjunger en sång om att" tro på Buddha eller bara vara udda, var inte rädd jag är din vän". Jag känner att jag har flyttat en hel tidsepok. Tiden flyter långsammare här.

Hemma blir det tårta med belgiska jordgubbar som tuggas i takt med ösregnet. Klockan tio sitter vi där med ett helt sommarlov i våra händer. Ingen vill räkna dagarna. Oändlighet är en siffra full av möjligheter.

Nationaldag

Fosterlandet har sitt vackraste väder den sjätte juni. Vi firar vid sjön med kusin och tivoli, glass och grillning. Folket vimlar och njuter en ledig solig junidag. Samtidigt kör en man ihjäl sig en kilometer bort. Idag stod döden i en vägkorsning.

I min trädgård doftar pionerna och margueriterna lyser vita i sin zinkkruka. Skolbarnen står ut en vecka till. Går upp med den lille och ser på soluppgången klockan kvart i fyra. I norra Finland fryser småfåglarna ihjäl.

Kompassriktning

Vi gjorde ett hål i tiden och slängde kompassen. Utanför snurrade världen. Nu tar vi ut en ny riktning. Nålen darrar än.

Promenad i den gråblåsiga förmiddagen. I dikesrenen var almanackan rätt. Lupiner, smörblommor och hundkex fick följa med hem. Midsommarblomstren i en enda tuva fick stå kvar. Än dansar inga små grodor.

Mors dag

Idag förlåter jag huset alla dess skavanker. Ett hus som vilar bland blommande vallmor och vita kaskader av en tidigt blommande honungsros får vara för litet. Ett hus som dols av ett gigantiskt träd med små rosa blommor får ha flagnande målarfärg. En uppfart som avslutas med knappt utslagna blodröda pioner får vara gropig. Utsikten får mig att tvätta fönster.

Mors dag vid vattnet och stranden i solen. Mor till tre. Jag är en mycket rik människa.

Tre mirakel vid min sida. Ingen människa skaffar barn. Man får dem i gåva av livets längtan efter sig självt.

Morgon

06.30, vaknar till hällande regn. Vinden har mojnat. Litet barn vill ha bröstet innan dagen börjar. Någon gång ska vi sluta amma, men ingen av oss förstår varför än. Det botar så många av dina små sorger och släcker närhetstörst för båda. Litet barn somnar om. Puffar bort katten.

Skolbarn hopkrupna i samma soffa framför barnpogrammen, utan att slåss. Frukost med nattens och dagens funderingar. Solen vaknar. Utanför fönstret en vägg av lila. Syrenen i full blom. Doften stark där ute.

I bilen avslutas morgonen med en fråga.
"-Mamma, hur mycket lutar jorden just nu?"

Nykläckta

Sveriges äldsta stadsteater är full av förväntansfulla dansare och deras publik. Här myllrar det av nyckelpigor, fjärilar och snöflingor. Högst upp på läktaren börjar det bli mycket varmt. Ljuset släcks på scenen och i mörkret smyger en dansgrupp ut. Hopkrupna, sovande, väntande tills musiken tar fart. Sträcker på sig, vaknar och kläcks till en virvlande dans. Lilla dottern i strumplästen, dansskorna i tryggt förvar hemma i hallen.

Efteråt får hon blommor och tårta. Sådant botar både tårar och huvudvärk.

Högt uppe i ett träd har småfåglarna sina ungar. På fågelholkens tak sitter katten och fiskar förväntansfullt med tassen genom hålet. Föräldrarna piper förtvivlat på grenen bredvid. Vi lyfter ner katten, mot naturens ordning. Det var för grymt en kväll som denna.

Sommarminnen

Vallmon bugar sina tunga knoppar i startposition. Snart exploderar de i ett rött fyrverkeri. Aklejan har börjat öppna sina klockor och ringer in sommaren under tystnad. Äppelblom på det klippta och det oklippta trädet skänker knyggliga höstfrukter.

Syrenen infriar sitt lila löfte. Drar in doften och reser till barndomen. Jag är sju år och sitter i mormors syrénberså. Jag dricker svartvinbärssaft och äter bullar. Det är juni. Syrenen blommar senare här. Nedanför rinner älven stilla mot kraftverksforsen. Dess lugna vatten är fullt av strömmar. Sågverket dånar på andra sidan vägen. Där ligger barkbitar och väntar på att bli täljda i morfars snickarbod. Sedan. Just nu står tiden stilla.

Andas ut och 30 år har gått.

Jante och hjärta

I storstaden finns en blyg Jante som slinker runt gathörnen. Människorna breder ut sig och tar plats. Du får komma varifrån du vill och skapa dig ett rum. Bland alla människor finns säkert några som får dig att växa på djupet. Men de andra, de du inte känner, har du inget ansvar för. Du finns inte i deras sammanhang och de finns inte i ditt. Känsliga själar kan falla fritt i den rymden.

I den lilla staden ryter Jante högre. Var icke förmäten och högljudd. Här hörs du ändå. Här syns du ändå. Dina grannar och du ryms i samma värld. Utanför affären stannar man och lyssnar på den som vill prata. Någon ber om hjälp. Nästa dag är det din tur.

Man planerar en sjöstad. Vill inte vara en utflyttningsbygd. Den största tillgången vet de inte om. Här finns tid och ett stort hjärta.

Navelsträng

Skoldisco. Sjuåringen klär på sig discokläder. Vill ha utslaget nytvättat hår som man kan svänga med bra när man dansar. Hennes date är hennes bästa kompis. Uppklädd till tänderna kommer hon till dörren. Sista biten går de själva i försommarkvällen. Tio kronor i inträde och dansen slutar klockan halv åtta. Hämtar en rödkindad dotter, lycklig och alldeles okysst. Försommaren har precis börjat. Låt den bli lång.

Storebror packar kudden med tandborsten i örngottet. Han ska sova över. Ivern lyser i ögonen. När vi kommer finns bara tre lyckliga killar i huset. Ingen vuxen är hemma än. Friheten att få göra som man vill en lång stund till. Lyckan går nästan att ta på.

Vill hålla er så nära. Vill lära er flyga. Fågelungarna mina.

Sprickor

Drömmen har stora sprickor där verkligheten sipprar in, svart och klibbig. Förlamar alla lyckliga tankar. Sitter i solen och suckar. Bredvid mig har någon ignorerat den nordliga breddgraden och planterat en vinstock. Torr och sprucken spretar den mot den flagnande målarfärgen på husväggen. Som en omöjlig längtan till Italien. Men idag slog löven ut.

Tankar vid vatten

Så besviken står han i badbyxor på det kaklade golvet. Några av vattendropparna kommer inte från duschen. Han har missat en del av uppvisningen. Men lagkappen är kvar. Håglösa steg mot svikten. Återfår ivern. Den studsar ut genom fötterna när han står vid kortänden och väntar på sin tur. Som siste man i vattnet simmar han med starka simtag. Huvudet under ytan. Hämtar luft, simmar vidare. En vinnare slår i kaklet.

Kanske blir det ingen simning till hösten. Kanske tar det långt tid att renovera det gamla badhuset, kanske går det inte alls. Man skriver några upprörda insändare i lokaltidningen och går vidare. Utanför glittrar kvällsolen i Tidans vatten. Endast beundrad av gräsänderna. Tidan är inte till för flanörer och drömmare. Mitt i vattnet, på några stenar, står tre män och fiskar. Tidan i kvällssol är till för dem som fiskar nors.

Dödens berg

"-Mamma, titta! Jag klättrar upp för dödens berg!"
" -Nej, ta inte i gruset, du blir smutsig."

Kära barn, lyssna inte på mammarösten som har glömt att grushögar kan vara dödens berg som leder in i dödens skog. Den rösten har stängt dörrarna till fantasins fantastiska värld och ser bara grusfläckar och sly som borde rensas bort. Klättra upp för dödens berg och ta ett stadigt tag med häderna. Ingen vet vilka monster som lurar nedanför. Smyg försiktigt genom dödens skog och se upp för floderna med krokodiler i. Vandra varsamt i fantasins land. Befinn dig där så länge du är barn. Bevara sedan kartan dit nära ditt hjärta. Dess stigar kan leda dig rätt hela livet.

Försommarskymning

Motvilligt släpper dagen taget och låter den korta natten komma. Den som vaknar med katter och småbarn kan snart höra fågelsången igen.

Över en stol i köket hänger äldste sonens nyinköpta jeans. Hans lilla pojkkropp förändras. Alla byxor är inte längre för stora i midjan. Omvandlingen till man smyger sig långsamt på. Provhytt för första gången. Körde ut mamma. Markerade sitt privata rum. Där är mammor inte välkomna. De får vänta utanför.

När han var alldeles nyfödd var han den ynkligaste bebis jag sett. Betvivlade på allvar att han skulle växa upp. Trodde att han skulle gå sönder långt innan dess. Men 2300 gram har blivit 35 kilo. Han gick inte sönder.

Äppelträd

Klippte äppelträd i morgonljuset. Grenar som pilar mot solen föll till marken. Försökte hitta trädets form och vilja. Läste någonstans att trädbeskärning inte är en kamp mot trädet, det ska göras med känsla. Vet inte hur det är med min känsla för träd. Den yngste satt bland grenarna och smakade nyfiket på de späda bladen. Världen upptäcks bäst med munnen. Man kan bara hoppas att den inte är giftig.

Nostalgi om våren

Längst inne i garderoben ligger en grön väska och väntar. Där ligger minnen från mitt gamla liv. Igår ramlade den ut till ljudet av en suck i hjärtat. Två kalendrar. Två års arbete och fritid. Storstadsliv, arbete och två barn. Bläddrade fram dagen för två år sedan. En annan värld. På restaurang med bokklubben. Minns promenaden genom staden. Skir vårgrönska. Människor som öppnade sina ansikten mot solen. Öppnade dörrar. Förväntansfullt sorlande. Den stora katedralen i kvällsljus med gräsmattan full av maskrosor och studenter. Det var en lycklig promenad till en lycklig kväll.

Här i hemmalandet formades jag till barn och tonåring. Här är hemma. Där blev jag vuxen. Där är hemma.

Körsbärsträden står i blom

Men någon svala har jag inte sett till. Gräset växer så att det dånar ikapp med gräsklipparen. Barnen bygger indianhyddor och dotterna har fjädrar i håret på ett alldeles självklart sätt. Försöker trä på den yngste sonen ett par skor, men fötter som aldrig tagit några steg vill inte stängas in. De vill fortfarande leva sitt fria liv och känna på världen med tårna och låta fotsulorna vara mjuka och ovandrade. Att få bli buren genom livet ännu några veckor. Att få vandra mycket nära marken, på knä i gräset som måste smakas på. Snart reser du dig i alla dina 83 centimetrar och går. Vart kommer dina steg att leda?

En nyfödd blogg

De första tveksamma bokstäverna i en alldeles nyfödd blogg. Om tre barn och en katt. Om livet i ett litet skevt hus bredvid hästhagen ett stenkast från stan. Om flytten från storstaden till det stilla livet i hemmalandet. Om allt som blev som vi tänkte, om allt som blev på sitt alldeles egna egensinniga vis, sådär som det ostyriga livet är.

Idag är en alldeles bedårande dag med skir grönska och strålande sol. Som att bo i ett vykort. Tulpanerna lyser mot stenmuren och syrenknopparna lovar en dröm i lila. En dag att dyka ner i jorden och fylla näsan med damm och jord och lyckliga dofter. Drömmer om margueriter i en zinkkruka och lyktor i det förvuxna vårdträdet. Tänkte sitta där i skymningen och spana ut över hagen och bilarna och grannarna. För jag är en nyfiken natur.

Barn, katt och kompisar virvlar omkring mig. De älskade tre, samma förutsättningar men helt olika blandningar. Rikedom med desssa tre personligheter att hantera. Vånda och bekymmer, glädje och kärlek. De formar oss, ibland hårdhänt. Fortbildning på högsta nivå.

Och så en katt. En ny katt som försöker fylla tomrummet efter den överkörda och sörjda. Han litar på att vi vill honom väl nu. Hoppas han blir kvar hos oss länge.