Det är den sjätte juli 1999. Vi reser mellan de två stora grannstäderna i den ljusa sommarkvällen. På slätten lägger sig korna till vila. Vi reser från ett liv till ett annat. Om detta vet vi ingenting. Vi har fått ett brev. Där står det att vi kommer att få ett litet barn om tretton dagar. Men innan klockan slår tolv kommer jag att ringa till sjukhusets förlossningsavdelning. Livet bryr sig inte om vita kuvert med fönster. Det är den sista natten vi är en man och en kvinna med oss själva i centrum av våra liv. I morgon kommer världar att förskjutas och vi kommer aldrig mer att vara den viktigaste människan i vår tillvaro.
Vi reser under tystnad. Barnet i min mage rör sig lite. Stryker över magen, njuter.
När jag lagt mig känner jag plötsligt att något oväntat sker. Jag reser mig och ser hur livets vatten rinner ur mig. Vi kör den korta vägen till sjukhuset och tänker hela tiden att det inte kan vara vår tur än. Ringer på den magiska ringklockan till förlossningen. Vi står på tröskeln till det nya livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar