Motvilligt släpper dagen taget och låter den korta natten komma. Den som vaknar med katter och småbarn kan snart höra fågelsången igen.
Över en stol i köket hänger äldste sonens nyinköpta jeans. Hans lilla pojkkropp förändras. Alla byxor är inte längre för stora i midjan. Omvandlingen till man smyger sig långsamt på. Provhytt för första gången. Körde ut mamma. Markerade sitt privata rum. Där är mammor inte välkomna. De får vänta utanför.
När han var alldeles nyfödd var han den ynkligaste bebis jag sett. Betvivlade på allvar att han skulle växa upp. Trodde att han skulle gå sönder långt innan dess. Men 2300 gram har blivit 35 kilo. Han gick inte sönder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Visst är det en konstig känsla att märka att man inte har total kontroll längre. Barnen börjar få egna små rum i denna värld. Rum som jag inte riktigt hittar i...
SvaraRaderaSom skräckblandad förtjusning och mycket svårt att vänja sig vid.
SvaraRadera