Ode till bastubadet

Den första bastun är min egen. Längst ner i uthusets källare ligger den. Där huserar två paddor som inte räds bastuns värme. Genom ett källarfönster anar man årstiden utanför. Där inne råder alltid fridens och värmens årstid. Ljudet av sprakande ved och en kamin med glaslucka så att man kan se elden. En hink vatten och en skopa så att man kan höra vattnet fräsa mot stenarna. Känna ångan som öppnar porerna och sinnet. Musklerna mjuknar och stressen rinner av. En bastu att längta till när vardagen är stressig och frusen.

Den andra bastun ligger där himlen är lite närmare. Den ligger på en ö i ett hav som slutat vara salt. Ett hav som har en sol som vilar en halvtimme bakom en annan ö om somrarna. Där värms vattnet till hett i vedkaminen. Där är duschen en halv hink hett vatten och en halv hink svalt havsvatten. Där kan man höra susningarna från den gamla kvinnans björkris. Man ska lukta gott när man bastat.

Den tredje bastun är svart av sot. Den har en massiv stenugn som fylls med ved. Elden fyller rummet med rök som sakta försvinner ut genom den lilla luckan i dörren. Många timmar senare är den rökfri och varm. Då sitter vi i mörkret med sand under fotsulorna och ett enda ljus brinner. Med en suck av välbehag reser man sig och går på brädorna ner mot stranden. Sticker sig lite på barren och aktar sig för myrorna som bits. Spegelblank sjö mellan höga blåa skogar. Ibland varm , ibland iskall när vinden vänt upp bråddjupens vatten ur gravsänkan. Alldeles naken sänker man ner sin bastuvarma kropp och för en stund blir man inte lyckligare än så.