Vi packar badkläderna och åker till barndomens by. Stranden är ny, men badminnet gammalt. Som barn doppade jag tårna någon gång på försommaren och klev inte upp förrän efter den första tidiga höststormen. Mitt vuxna jag sätter sig på en bänk och tänker "kanske". Nästa generation hoppar som ystra kalvar ut i det nästan för kalla vattnet. Den minste sitter vid sjökanten där storasyster har grävt en liten grop åt honom att plaska med tårna i. Snart sitter han i den och hela kroppen spritter av lycka.
Kvällsol över vattnet och båtarna som lägger sig i hamn. Jag blir aldrig hemmablind här. Solnedgången är alltid vemodigt vacker här. Till slut har solen värmt mig tillbaks till badlängtan. Vattenkanten isar vid knäna, men till slut simmar jag. Det var något att längta till en lång kall vinter. Tar upp de huttrande storbarnen som inte alls fryser. Den lille ler med ett sandigt leende.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar