Tisdag

En stressig tisdagsmorgon i december. Kolsvart asfalt suger åt sig billyktornas ljus. Mitt emellan avlämnade barn och jobbkrav. En sådan morgon inser jag att jag behöver njuta långtråkighetens stilla lyx. Jag behöver en grå söndag att sitta i soffan tills jag inte vill sitta mer. Sitta kvar och låta långtråkigheten skjölja in. Bara se att skymningen är grå och kvällen mörk.

När onsdagsmorgonen gryr har den första snön fallit. Snöklädd asfalt lyser tillbaka.

Mörker

Novembermörkret sveper omkring mig. En efter en dras rullgardinerna ner. Dimman tätnar. Marken bäddas i frost. Mina kläder är för tunna. Reflexerna saknas. Jag fryser och är svår att se.

En ovan plats

Jag har varit där igen, på platsen jag aldrig vänjer mig vid. Den sista skylten påstod att det var 34 kilometer kvar. Den ljög. Det var en oändlig sträcka av tystnad och ord som föll platt mot bilrutan. Vägen var alldeles för smal och krokig, husen för få och granskogen alldeles för tät. Hunden satt tyst i sin bur och väntade. Uppe på höjden rådde stillhet. Kyrkogårdsgrinden var stängd. Vi hittar nu, till platsen i det bortre hörnet där ni vilar tillsammans. En ros hade växt sig för stor. Regnvattnet hade samlats i dina o:n och i stenens nedre hörn. Snart växer det mossa där. Försöker putsa bort den.

Jag ville mycket hellre stoppa om en filt, hålla en hand, släcka en törst. Jag tycker inte om att putsa gravstenar.

Vi småpratar med er en stund, ni som är bortom livet. Ovilligt vänder vi och vinkar farväl.

Hemvägen är inte heller 34 kilometer. Den är en solstråle genom molntäcket och en glittrande sjö. Den är mjuka berg med blånande skog. Förvånade är vi redan framme.

Trygghetens gränser

Ser barnen som famlar, deras världar har ostadiga väggar. De skriker, men hör inget eko. De slår, men slår i tomma luften. De undrar, men ingen svarar. Hur ska de hitta i denna världen? Barnen med karta utan gränser. Barnen med vinglande kompass.

Våga ta emot dem när de faller, ge dem väggar. Våga möta deras skrik med ditt, ge dem eko. Våga möta deras knutna näve, var deras motstånd. Svara dem när de undrar. Ge dem gränser och visa dem riktning. Låt det ta tid. Din tid måste ibland bli barnets tid. Ditt nej måste ibland bli barnets ja.

Storstadsbrus och stillhet

Om man kliver på tåget på den lilla stationen kan man några timmar senare kliva rakt ut i huvudstadens brus. Det ger först yrsel, men stegen vänjer sig. Vimlet, utbudet, storleken ger en upprymdhet som äger världen. Det är alltså så här stor den är!

Några dagar senare glider tåget åter in på den fullsatta perrongen. Det far som en projektil ut bland skogar, åkrar och sjöar. Innan du vet ordet av står du på en öde station vid en stilla kanal. Bilen för dig genom de sista milens landskap och du är hemma.

Här ligger sommarens pooler, tömda på vatten och luft, slängda över den osågade vedhögen. De vill inte alls torka i höstregnet. Här är den första höstkvällen mörk och oupplyst, men oväntat ljum. Här är bortom storstaden, mellan årstider. Jag bor här.

Till en ofödd

Så länge har vi väntat på dig och nu har jag sett dig. Du finns i Stillhetens hav på den gryniga bilden. Konturerna av ett liv. Du finns i din faders ögon, i en nyfödd stolthet. Du finns i din moders ögon, i oron över livets alla faror. Faror som hotar det nya sköra livet. Hon är på resa. Hormonernas vilda bergochdalbana. Fadern reser med. Hans starka hand över den buktande magen. Snart kan du svara honom med en spark. Snart kan han känna ditt huvud under sin kupade hand. Snart kan han lägga örat till moderns mage och höra det nya livet sjunga.

Att dyka

Alltid som barn, sällan som vuxen, men ibland kommer lusten att dyka. Att inte bara simma några svalkande simtag, utan att sänka ner hela kroppen. Känslan att befinna sig under vatten, omsluten. Även den kortaste stund i undervattensvärlden är ett besök i en lugn tystnad. Några sekunders frånvaro av livet på land. Några kraftfulla simtag i vila.

"-Mamma, du kan dyka!" Ja, jag kan faktiskt det.

Ondska

Människan i magen, den nyss skapade, den nu växande, borde vara kärlek. Borde vara godhet. Men det händer att skaparen blinkar en stund, just då medkänslans vindlingar formas. Det händer att blinkningen blir så lång att det lilla barnet föds med ett tomrum. Ett oförstående ingenting när medmänniskan närmar sig.

I den människan finns plats för egenkärlek av obegripliga mått. Av stora tankar aldrig tänkta förr. Av skapandet av en alldeles egen världsuppfattning.

Det händer att den människan kliver in i vår värld. Det händer att han lyfter sitt vapen och skjuter. Det händer att ondska finns.

Körsbärsträd

Av träden i min trädgård håller jag nog körsbärsträden högst. De står inklämda i ett hörn bakom en taggig nyponros och en stor syrénhäck, bredvid någon sorts garage. Runt om växer brännässlor i den kväverika jorden. Länge såg jag bara ett av dem. Mörkbrun, glänsande bark, ganska litet och obetydligt. Ända till den dag i slutet på maj då det oansenliga plötsligt slog ut i full blom. En sky av skära blommor. Det är nästan brottsligt att inte släpa dit en stol och sitta där och beundra. Lika plötsligt är blommorna borta och körsbärsträden blir några träd bland andra igen. Försvinner bland nässlorna som växer sig meterhöga i sommarsolen.

Man får inte låta sig luras och glömma sina träd till nästa vår. När två månader sommar förflutit sedan marken täcktes av vissna blomblad dignar de av bär, om bina varit flitiga. Söta mörkröda, nästan svarta. Fåglar och människor tävlar om att vara först. Det blir saft, som förflyttar den älskade till barndomens sommar.

Målar dörrar

Det blir tid att måla dörrar. Redan innan huset var vårt bad de om färg och jag lovade dem att en dag, en dag ska jag måla er. Länge förblev färgburken försluten och penslarna oinköpta. Men idag hade tiden nått fram till hoppet, viljan och tron. Den flagnande färgen hade fått vara symbolen för allt som inte blev. Idag hittade hoppet målarkläderna. Viljan hade köpt penslar och tron öppnade locket till färgburken.

Jag målade. Sakta försvann den flagnande förtvivlan. Dörrarna lyste av vit lycka. Men så blev penseldragen sorgsna. En text från det onda beskedets sommar kom till mig. "Metastaserna lyser som onda solar på röntgenplåten, medan pappa plockar svamp och målar dörrar."

Jag kände hans närvaro långt ifrån. Jag målar dörrar.

Badsommar

Barnen får bo i barndomslandet några dagar. Föräldrafria med kusinen som sällskap. Stranden är alltid nära. De upptäcker Kranen, båtrampen för sjösättning. Här finns bryggor som tillåter volter och dyk. Deras lyckliga rop fyller samhället. Snart vet alla att de är där.

Några hundra meter bort en strand. Den fanns inte i barndomslandet. Den är nyanlagd, med lagom mycket sand, gräsmatta och vattendjup. Så nära mormorshuset att man kan gå dit för ett kvällsdopp. Ett nästan syndigt begrepp för barnen. Tänk att få bada när mammor tycker att det är läggdags! Morbröder kan vara av en helt annan uppfattning. De kanske tycker att kvällsdoppet ska sluta just när solen går ner bakom en ö och får träden att lysa som en skogsbrand. Deras berättelse spritter av glädje.

Svalka

Efter hettan följer svalkande regn. Moln som förvirrar dygnsrytmen. Solen skiner inte över hästhagen i den tidiga morgonen. Förmiddagen blir en lång gryning.

Gruset slutar damma. Ljudet under mina fötter och doften av varmt grus är sommar. Sommar hos mormor och morfar. Där låg ett vasst grus, omöjligt att gå barfota på. Grusets knaster blandades med ljudet från sågverket. Sommar hos farfar och farmor. Ett mjukt och runt grus, som mitt. Ändå tvekade fotsulorna. Sommarlov och ledighet i luften.

Går till gräsmattan. Inspekterar trädgårdslandet. Det är fullt av proppmätta sniglar och uppäten sallad.

Små händelser

För en liten människa är de små händelserna mycket stora. Vi åker hiss. Han trycker själv på knappen, vi åker en våning upp, resan tar 27 sekunder. De pirrar i hans mage allihop.

Sedan badar vi i en mycket liten plastpool, där mamma med viss möda faktiskt får plats. Men barnet får ändå plats att hoppa och plaska och skratta. Det finns alltid plats för skratt. Länge sitter vi där i solen, värmer oss lite på trappen och tittar på myror. De är lite läskiga.

Slutligen blir det picknick. Vi breder ut filten en meter utanför köksdörren, på terassen. Vi behövde inte gå längre för att finna äventyret idag. Äventyret bjuder på potatisskruvar i en egen påse, fast det är onsdag. Det är en lycklig picknick.

Till den tjugotredje februari

Denna dag läggs till minnet för att tas fram den tjugotredje februari, om denna är ännu en tidig, mörk och kall morgon efter en lång vinter. Då ska jag leta efter den tjugoåttonde juni, den första högsommardagen. Stekande sol, sandstrand och blått vatten. Vi räknar upp namnen på öarna där ute. Storön, Fällholmen, Kalvö. Bortom dem en horisont utan synligt slut. Alla andra sjöar är för små.

Jag ska minnas sommarens första dopp. Det är högtid för solvarm hud. Jag ska minnas hur jag stängde terassdörren klockan 23 och hur all dager syntes än. Då, när dagern fryser.

Bålgeting

Lämnar de sovande för en stund. Åker genom yrvaken stad i strålande sol. Tåget väntar på dig och för dig bort. En liten vecka bara. Hemma är det gråt i luften. Trötta, men vakna barn. Ingen mamma i sängen bredvid. I stället det skrämmande dova surret av en bålgeting. Enorm och hotfull letar den bo i sovrummet. Den hittar ut. Öppnar alla mina fönster och önskar bort alla mina bålgetingar. Hitta ut!

Årstidsparentesen

Dagen slår upp ögonen. En nyvaken sommarsol gassar. Packar badväskor och beger oss till badet. Där är alla människor i badkläder igen. Som om höststorm, vinterkyla och frostiga aprilmornar var en parentes. Som om vi nyss gått upp ur vattnet. Vi är här igen.

Trotsväder

Hänger tvätt medan ovädersmolnen blänger uppfodrande på mig. Klädnyporna håller envist fast. Lyssnar på vinden. Kanhända blåser den åt mitt håll. Hela dagen går. Kvällen mojnar. Tar ner torr tvätt i kvällsolens sken.

Heliumdagar

En del dagar stiger mot himlen som heliumfyllda ballonger. Lätt om huvudet lämnar jag marken och låter mig sväva en stund. Andas in varenda heliumsekund och är värd dem allihop. Glömmer höststormar, blötsnö, snålblåst, ösregn och iskyla. Dagar att uthärda kommer igen. Heliumdagarnas enkla lycka vilar ifrån dem. Regnet som faller blir mjukt och törstsläckande.

Natten blir osvart och vänligt grå.

Frösådd

Jag strör sommardrömmar över mullrik jord. Vattnar såfåran och och väntar. Vårsolen leker sommar med oss. Små saltkornsstora fröer kan bli hela grönsaksfat. Stora runda fröer låter vänta på sig. De ska bli sensommarens ståtliga kungar.

Men rara plantor måste skyddas. Världen är full av mördarsniglar, iskalla nätter och torra dagar. Man måste hägna in, jaga bort, värma och vattna. Då gror drömmar. Växer till verklighet.

Vårens fotsteg

Barndomens platser är märkvärdiga. Jag vet precis var våren sätter ner sina blomsterklädda fötter där. Börja tidigt att leta efter tussilago på gräsmattan mellan hamnarna, där det en gång fanns en såg. Jag kan minnas resterna av en hög skorsten, för länge sedan försvunnen. Fortsätt sedan längs kanalen, till slussen där det en gång sprang nyfödda lamm i hagen så här års. Där, bakom ladan, vid grusvägen in i skogen mot den okände Arvids lada, växer blåsipporna.

Slå dig ner en stund innan du vänder tillbaks mot byn. I den lilla skogen vid barndomshuset är marken vit av vitsippor, färdiga att plockas. Gå sedan över bron vid bäcken, den som en gång var en spång, farligt nära vattnet.På andra sidan den numera breda och barnsäkra bron lyser gullvivor som vårsolar nu. Stora gröna blad mellan vivorna blir snart till ljuvligt doftande liljekonvaljer med klockor som ringer in försommaren. Men det är en annan historia.

Bröllopsdag

Det är tretton år sedan nu. En vitrappad kyrka på en östgötsk åker. Tonerna från en bröllopsmarch startar någonting alldeles nytt. Vi två blir ett. Ingen fest, ingen publik. Två vittnen, en utvald präst i en utvald kyrka. Ingen filmar detta ögonblick. Det är bara nu. Unikt. Ordet "ja" blir ett livslångt löfte från en strålande vacker brud och hennes unge brudgum. Efteråt börjar aprilsnön yra om dem och förvandlar en brunnspark till ett julkort.

Vuxenlivets enarmade bandit har för länge sedan fått jackpott. Tre barn, några hus, några arbetsplatser. I nöd och i lust. Lutar mig mot den fjärde april år 1998. Den skimrar än.

Vaknar en gråmulen och mycket tidig morgon tretton år senare. Det tredje barnet på min arm. Dina rörelser i sovrummets halvmörker. Tar din sovvarma hand i min. Möter din sömniga blick. Vi säger "ja" idag också.

Ankommande tåg

Den upptinade människans dagar fylls av barnavärme och vårsol. Nätterna fylls av ensamhet när ingen andas välkända andetag i en tom säng. Men varje natt blir till gryning, ibland gråmulet dyster ibland fylld av sol och fågelsång. När du kommer hem igen har all snö smält.

På perrongen stod den mest förväntansfulla av välkomstkomittéer. Den yngste sprack av lycka när tåget rullade in. Resenärer vände sina leende ansikten till oss. En mycket lycklig man klev av.

Islossning

Det viner varma vindar över landskapet. Snötäcket blir fläckar över väntande åkrar och fjolårsgräs. Det faller ett stilla regn, det allra första. Den grå dagen blir frisk och hoppfull. Det faller ett regn på en överlevare. Isen smälter och där står en människa. Hon sträcker på sig. Snart doftar våren.

Kyla

Vårvintern spred en förrädisk sol som tinade snön och fick oss att hoppas, just innan kylan kom. Isande vindar, ännu mer snö. Människor andas rimfrost i mitt hjärta. Solen lyser tidigare och ger dagen en djupfryst start, mycket långt ner på min termometer. Pulkorna, som svettades i den tidiga vårvärmen, får jobba ett sportlov till. Yllestrumpornas tassande över kalla köksgolv. Klara kolsvarta nätter. Du ligger vaken och ser en stjärna lysa för dig. Starkt lyser den in genom vårt fönster. I alla kalla luftlager tycks den röra sig. Är den på väg någonstans?

Is

Till slut tämjer vintern den stora sjön och isen breder ut sig. Vi vandrar med solen i ögonen över fruset vatten. Tjock is, säkra steg. Ön där framme bär på gränslandets minnen. Barndomens sista sommar avslutades där, med en kvinnas kropp. Oskyldiga skutt över klipporna, en liten båt förtöjd i viken. Några barn och ett tält. Sommarlovets dagar räknade. Aldrig mer ett barn. Med en själ full av krumelurpiller och en vilja som aldrig ville bliva stur hade jag fått vara barn i 13 år. Hur länge varar en barndom nu?

Ön är snötäckt och svårframkomlig. Tre människor, mina egna barn, får skutta i vintersolen. Förundras över öns litenhet, isens frusna vågor, vraket som fortfarande syns bakom ön. Ingen av dem vill bliva stur och oförundrad än.

Isen bär oss hela vägen hem.

Helg

Tränger ihop oss nära varandra på aftnarna. Julafton och nyårsafton. Julbordet saknar gravlax. Vi saknar en människa. Förra årets nalkande sorg, så tydlig att vi kunde ta på den, har bytts mot vanan att du inte är här. Pratar om dig. Sjunger snapsvisan som fick dig att stiga ur sängen för ett år sedan. I minnet ser jag dig sitta i soffan. Ett litet fjunigt huvud på en tapper man. Av ren vilja fanns du där på nyårsafton också innan du la dig till vila.

Så är det gjort. Den första julen. Ett första nyår. Där framme lyser den tionde januari.