Körsbärsträd

Av träden i min trädgård håller jag nog körsbärsträden högst. De står inklämda i ett hörn bakom en taggig nyponros och en stor syrénhäck, bredvid någon sorts garage. Runt om växer brännässlor i den kväverika jorden. Länge såg jag bara ett av dem. Mörkbrun, glänsande bark, ganska litet och obetydligt. Ända till den dag i slutet på maj då det oansenliga plötsligt slog ut i full blom. En sky av skära blommor. Det är nästan brottsligt att inte släpa dit en stol och sitta där och beundra. Lika plötsligt är blommorna borta och körsbärsträden blir några träd bland andra igen. Försvinner bland nässlorna som växer sig meterhöga i sommarsolen.

Man får inte låta sig luras och glömma sina träd till nästa vår. När två månader sommar förflutit sedan marken täcktes av vissna blomblad dignar de av bär, om bina varit flitiga. Söta mörkröda, nästan svarta. Fåglar och människor tävlar om att vara först. Det blir saft, som förflyttar den älskade till barndomens sommar.