Is

Till slut tämjer vintern den stora sjön och isen breder ut sig. Vi vandrar med solen i ögonen över fruset vatten. Tjock is, säkra steg. Ön där framme bär på gränslandets minnen. Barndomens sista sommar avslutades där, med en kvinnas kropp. Oskyldiga skutt över klipporna, en liten båt förtöjd i viken. Några barn och ett tält. Sommarlovets dagar räknade. Aldrig mer ett barn. Med en själ full av krumelurpiller och en vilja som aldrig ville bliva stur hade jag fått vara barn i 13 år. Hur länge varar en barndom nu?

Ön är snötäckt och svårframkomlig. Tre människor, mina egna barn, får skutta i vintersolen. Förundras över öns litenhet, isens frusna vågor, vraket som fortfarande syns bakom ön. Ingen av dem vill bliva stur och oförundrad än.

Isen bär oss hela vägen hem.