En ovan plats

Jag har varit där igen, på platsen jag aldrig vänjer mig vid. Den sista skylten påstod att det var 34 kilometer kvar. Den ljög. Det var en oändlig sträcka av tystnad och ord som föll platt mot bilrutan. Vägen var alldeles för smal och krokig, husen för få och granskogen alldeles för tät. Hunden satt tyst i sin bur och väntade. Uppe på höjden rådde stillhet. Kyrkogårdsgrinden var stängd. Vi hittar nu, till platsen i det bortre hörnet där ni vilar tillsammans. En ros hade växt sig för stor. Regnvattnet hade samlats i dina o:n och i stenens nedre hörn. Snart växer det mossa där. Försöker putsa bort den.

Jag ville mycket hellre stoppa om en filt, hålla en hand, släcka en törst. Jag tycker inte om att putsa gravstenar.

Vi småpratar med er en stund, ni som är bortom livet. Ovilligt vänder vi och vinkar farväl.

Hemvägen är inte heller 34 kilometer. Den är en solstråle genom molntäcket och en glittrande sjö. Den är mjuka berg med blånande skog. Förvånade är vi redan framme.