Det är tretton år sedan nu. En vitrappad kyrka på en östgötsk åker. Tonerna från en bröllopsmarch startar någonting alldeles nytt. Vi två blir ett. Ingen fest, ingen publik. Två vittnen, en utvald präst i en utvald kyrka. Ingen filmar detta ögonblick. Det är bara nu. Unikt. Ordet "ja" blir ett livslångt löfte från en strålande vacker brud och hennes unge brudgum. Efteråt börjar aprilsnön yra om dem och förvandlar en brunnspark till ett julkort.
Vuxenlivets enarmade bandit har för länge sedan fått jackpott. Tre barn, några hus, några arbetsplatser. I nöd och i lust. Lutar mig mot den fjärde april år 1998. Den skimrar än.
Vaknar en gråmulen och mycket tidig morgon tretton år senare. Det tredje barnet på min arm. Dina rörelser i sovrummets halvmörker. Tar din sovvarma hand i min. Möter din sömniga blick. Vi säger "ja" idag också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tyvärr lyckas inte författaren få in mellanrum mellan styckena. Texten är inte menad att vara så kompakt.
SvaraRadera