En doft av hyacint

I december månad köper jag hyacinter. De vita har svagast doft, men vackrast färg. Man får vänta på blomningen. En morgon har de skiftat från grönknoppigt till utslaget vitt. Andas in djupt, vet vart resan går. Drar in hyacintdoften. Bakom slutna ögonlock är jag i farmors och farfars hall. Det är strax efter jul. På bordet under spegeln i hallen står en stor porslinsskål i blått och vitt, till bredden fylld med hyacinter. På en vägg ett tredimesionellt konstverk av spikar med den vassa änden ut. Ovanför den stora kistan innanför dörren en originalmålning med hästar i gult, orange och brunt. Man kan känna oljefärgen under fingrarna.

Julgranen står på övervåningen, bredvid bordet med fikon och nötter. Granen är varje år glesare än året innan. Men den doftar gran.

"-Ni får ta med er hyacinterna hem, säger farmor."

Smulor och skärvor

Trädgården i blekt novemberljus. Förvånade människor i solens tappra strålar. Gräsmattan har förvandlats till våtmark. Stora skräphögar som ska fraktas bort. Sedan. Ingen förlåtande döljande grönska kvar nu. Räcken och trappor målade med rostskyddsfärg. Fult och hållbart. Ibland målar jag över, när ögat längtar efter vitt. Snart skavs det bort, men rostskyddsfärgen består.

Bakom ett litet fallfärdigt staket, under en förvuxen barrväxt, blommar, den tjugotredje november, en högsommarblomma. Nu kortväxt och småblommig, men den står där så tapper i det svaga solskenet.

Inne ligger inredningstidningarna på hög. Bilderna saknar smulor och skärvor.

Sällsam sång

Allhelgonamörkret tätnar omkring mig.
Flyttfåglarnas skri när de försvinner
lämnar svarta streck i mina ögon.
I en okänd rymd svävar en tömd farkost.
Jag vandrar i tystnaden
efter en sällsam sång.

Tanke i oktober

Mörkret rullar in. Dagen dystert grå med iskallt regn. Skymningen alltför tidig. Men dottern säger att det är härligt att susa fram på cykel i nedförsbackar när höstens löv står som en vägg i fartvinden runt om. Då ser jag att träden lyser.

Stjärnhimmel

Med ögonen fulla av ljusintryck. En ljusbeströdd trädgård och försäljarens svada. Facklor och marschaller på utsökt valda platser. Går stegen uppför min egen trädgårdsgång. Kvällen är kolsvart. Vänder blicken uppåt. Det är i mörkret man ser stjärnhimlen.

Båtar

Oktobersöndag. Solen gör färgerna klara och tydliga. Lekplatsen fylls av barn. Den stora gräsmattan ännu grön och nyklippt. Glada barnaben måste springa på den. Från rutschkanan syns hamnen. Några båtar på land, i ide, drömmande sommardrömmar. En båt på fjärden med vind i seglen, på väg någonstans. Båtarna vid bryggan guppar stilla. De ser ut att längta bort.

När tangentbordet tystnar

En månad av augusti och en av september lät jag tangentbordet vila. Ibland passar tankarna och orden bättre för en penna på ett papper.

I ett utrymme fullt av flyttlådors slocknade drömmar gav sommaren kraft att rensa. Där bakom fanns ett rum. När den trasiga gardinen togs ner fick häcksaxen klippa fram en utsikt.

Nu har kylan har lockat tillbaks mig till tangenterna en stund.

Till Liisa

En sommardag för 25 år sedan öppnade du dörren till ditt hus och släppte in mig. Jag har stannat där sedan dess.

Jag viker handdukar som du, jag stryker skjortor som du. Jag kan laga makaronilåda och köttfärs med brunsås på ditt sätt. Jag bor i ett hem med hästskor över dörröppningarna, som du spikat dit.

Jag kan se dig i mina barn. Du älskade barnbarnen över allt annat. Du berättade sagor utan böcker, vek servetter på roliga sätt, stekte pannkakor så att barnamagarna stod ut som strutar. Du var deras älskade mummu.

Tack för skratten och förtroligheterna. Tack för den största visdomen av alla, dina ord i mitt minne: "Ristina, det är inte så noga!"

Vila

Hon har själv valt platsen hon vill vila på. Där, mellan hav och land och ö finns en sten. Där ska vågorna för alltid vagga henne till ro. Där ska hon vila, utan oro, i frid.

Att ta farväl

Vi klär oss i svart inför dagen vi inte vill ha.  Sorgsen samling i köket . Han reser sig, säger att det är dags nu. Vi går de 100 metrarna under tystnad. Kyrkan alldeles intill motorvägen, så oansenlig och enkel att man först misstar den för ett bostadshus.

Din kista där framme. Prästens ord svävar mellan språken. Psalmerna sjungs på samma melodi, olika språk. Båda var dina. Dags att gå fram, ta farväl. Röda rosor darrar i händerna. En efter en krackelerar dina människor av sorg.

De män du burit fram till livet, genom livet, bär dig nu ut ur kyrkan till den sista bilen. Din sista vila. Kyrkklockorna dånar till den lilla församlingen på kyrkbacken. Bilarna på motorvägen fortsätter sin färd.

Gränslandet

Vi måste göra den långa resan till hennes gränsland. Sverige har oändligt långa vägar. Vi reser över åkrar, storstadsbrus och folkvimmel. Vi passerar älvar och små bortglömda byar. Vi närmar oss platsen där ljuset är ljusare och havet utan salt. Här är hennes land, gränslandet. Hon levde ett tudelat liv. Alltid långt ifrån en saknad plats och saknade människor. Alltid mitt emellan språken, det gamla och det nya.

Här finns en långsam stillhet och den livsgnista som lyser genom en vinter utan ljus för att den vet att en oändlig sommar väntar. En vinter tog hon mig hit, till snö och kyla och mörker. Jag blev genast förälskad. Det är en av mitt hjärtas platser.

Vi avslutar resan, stänger av motorn och går in i huset där hon inte längre bor.

Resan, del V

Vi reste en sommar. Vi lämnade en gråtande kvinna på en ö i havet. Vi såg henne sakta försvinna bakom vågorna.

Nu har hon rest. Till en annan strand och en annan ö, långt bortom vågorna och havet. Om jag lyssnar noga kan jag ännu höra hennes röst i vinden.

Hon lämnade saknaden kvar, den saknad som varar en livstid.

När prinsar döps

När prinsessor döps är kyrkan stor, gästerna kungliga och huvudstaden brusar utanför. När prinsar döps ligger kyrkan mitt i byn, gästerna är nära och björkarna susar utanför.

När prinsar döps slår sommaren ut. Fadern utan prinstitel spelar gitarr och sjunger en sång, den vackraste visan om kärleken fyller kyrkan. Modern behöver ingen tiara, hon strålar ändå. Prinsen lyssnar förundrat och ler. Det är pappas röst, en av de älskade.

När prinsar döps samlas vi för barnets skull, vi som vill finnas där. Vi är dina människor, lille prins.
"Din barndom ska aldrig, aldrig dö."

Godot

I körsbärsblommens tid sätter vi oss i solen på uttjänta plaststolar med garagets outgrundliga oordning som bakgrund. Ett barn snurrar runt oss medan vi pratar om livet. Vi säger att den där Godot, honom slutar vi att vänta på. Han kommer ändå aldrig.

Barnet cyklar runt, runt. Duvorna har byggt bo i närheten. Den övergivna bilen blir ett med naturen och i den tömda dammen söker en vattensalamander vatten medan solen värmer och vi tar farväl av Godot.

En mor blir till

Mamma. Fram till sonens födelse var det en annans namn, inte mitt. Jag var inte hon. Nu låg barnet där, mitt barn, medan mammaordet dånade omkring mig. Ville hålla för öronen av utmattning, men den här förändringen var utan vila. Livslång. Kroppens trötthet efter en graviditet, havandeskapsförgiftning och kejsarsnitt. De försökte inte rubba mitt universum. Barnet bara fortsatte att finnas där.

Till slut kom vilan. På den tolfte dagen såg jag in i hans mörka blå och älskade honom till den yttersta stjärnan och tillbaks.

Sedan har moderskapet burit mig och givit mig styrka, givit mig frid.

Änglar

Jag tror på änglar, jag har hört frasandet av deras vingar. Jag tror inte att de kommer nedstigande från himmelen, jag tror att de vandrar på samma jord som vi. Jag har sett dem lysa i mörkret. De ser ut som människor, som du och som jag.

Det kommer stunder när tystnaden bara kan brytas av änglars sång, när mörkret bara kan lysas upp av en ängels sken. Lyssna noga. Öppna ögonen. Det kan vara din tur, det kan vara min.

Jag tror på änglar. Jag tror att de är du och jag tror att de är jag.

Ondskan i vitögat

Jag möter en liten man med bruna ögon och vitt hår. Jag tar hans hand och vi ser på varandra. Hälsar hastigt . Han säger att han ska berätta om ondskan. Han säger att människan inte lär sig, att ondskan fortsätter än. Jag måste gå.

Jag lyssnar på honom, den lille mannen. Han berättar om de obegripliga orden; judeförföljelse, nazister, SS-soldater, Auschwitz- Birkenau, cyklon-b, gaskammare, Josef Mengele, Adolf Hitler. Ondskan i kontrollerad och planerad form, exakt utförd. Iskall. "-Det var meningen att jag skulle leva", säger han. Han lever för att berätta. Vi lyssnar.

Vimmelkantig vacklar jag vidare. Det är en vacker dag. Vårsol och fågelkvitter trots isande kyla.

Att skrämmas

De rustar sig. Klär sig i svart. Sticker nålar genom huden. Sätter färg under skinnet. Det är enklare om vi förfasar oss. Om vi hör den kaxiga tonen. Om vi låter oss skrämmas.

Under rustningen finns en människa. Du kan se henne om du vågar. Hennes ishavsgröna ögon ser dig motvilligt under lugg. Om de vågar tro att hon inte skräms. Var försiktig. Människan är ömtålig.

Till februari

Februari blev vinter, mjuk och vit, förlåtande täcke. Vandrar i skymningen, en blå värld. Som ett försenat julkort. Snötäckta stenmurar vid röda hus med vita knutar. Trädets svarta siluetter mot kvällshimlen, nypyntade. Det blir omöjligt att längta till våren.

Februari blir vår ändå, snöslask och grått, avslöjande snösmältning. De första fåglarnas kvitter. Kampen kan börja. Solvärme mot frostmorgnar. Nordanvinden bjuder på ovälkommen snö. Regnet sköljer bort den. Vårlängtan vänder ansiktet mot ljuset.

Telefonsamtal

Han svarar med en ny röst som ingen förut hört. Han har inte tid för mig. Han måste bära sitt barn. Jag lägger på och ler. Han har förstått allting. Han måste bära sin son på sina starka fadersarmar. Nu och alla deras dagar.

Strax innan jul

Strax innan jul lade jag örat mot väggen, den där som man kan gå in i. Jag hörde ingenting. Jag har varit där förut, i den smak och doftlösa tystnaden. Ett sorts smärtsamt ickeliv. Den här lördagen tappade jag min röst och somnade.

Sov tills dagen mörknade. Satt tyst i min soffa. Lyssnade och bromsade. Julstökade med gråten i halsen. Julviljan vann. Några veckor senare hör jag min sång igen.

Nyårsdag

Den sista dagen smyckar sig i frost och samlar sina dagar. Knyter ihop en säck full av längtan, uppfyllda hopp, oro och ängslan, glädje och sorg. Det nya årets första dag har ett täcke av snö. Hon ser det gamla gå bort över den ofrusna sjön.

Barnen går ut innan frukosten för att hinna bygga den allra första snögubben. Regnet lurar bland molnen. Huset har ekat av barnskratt och vilda lekar, men sådant är bra för hus. De står stadigare då.

Ett nytt år med ofyllda dagar. Jag vet vad jag drömmer och längtar, men jag har nästan glömt vad jag vill. Jag vet vad jag räds, vad jag fruktar. Jag lovar ingenting.