Vi klär oss i svart inför dagen vi inte vill ha. Sorgsen samling i köket . Han reser sig, säger att det är dags nu. Vi går de 100 metrarna under tystnad. Kyrkan alldeles intill motorvägen, så oansenlig och enkel att man först misstar den för ett bostadshus.
Din kista där framme. Prästens ord svävar mellan språken. Psalmerna sjungs på samma melodi, olika språk. Båda var dina. Dags att gå fram, ta farväl. Röda rosor darrar i händerna. En efter en krackelerar dina människor av sorg.
De män du burit fram till livet, genom livet, bär dig nu ut ur kyrkan till den sista bilen. Din sista vila. Kyrkklockorna dånar till den lilla församlingen på kyrkbacken. Bilarna på motorvägen fortsätter sin färd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar