Mamma. Fram till sonens födelse var det en annans namn, inte mitt. Jag var inte hon. Nu låg barnet där, mitt barn, medan mammaordet dånade omkring mig. Ville hålla för öronen av utmattning, men den här förändringen var utan vila. Livslång. Kroppens trötthet efter en graviditet, havandeskapsförgiftning och kejsarsnitt. De försökte inte rubba mitt universum. Barnet bara fortsatte att finnas där.
Till slut kom vilan. På den tolfte dagen såg jag in i hans mörka blå och älskade honom till den yttersta stjärnan och tillbaks.
Sedan har moderskapet burit mig och givit mig styrka, givit mig frid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar