Till Liisa

En sommardag för 25 år sedan öppnade du dörren till ditt hus och släppte in mig. Jag har stannat där sedan dess.

Jag viker handdukar som du, jag stryker skjortor som du. Jag kan laga makaronilåda och köttfärs med brunsås på ditt sätt. Jag bor i ett hem med hästskor över dörröppningarna, som du spikat dit.

Jag kan se dig i mina barn. Du älskade barnbarnen över allt annat. Du berättade sagor utan böcker, vek servetter på roliga sätt, stekte pannkakor så att barnamagarna stod ut som strutar. Du var deras älskade mummu.

Tack för skratten och förtroligheterna. Tack för den största visdomen av alla, dina ord i mitt minne: "Ristina, det är inte så noga!"