Vi måste göra den långa resan till hennes gränsland. Sverige har oändligt långa vägar. Vi reser över åkrar, storstadsbrus och folkvimmel. Vi passerar älvar och små bortglömda byar. Vi närmar oss platsen där ljuset är ljusare och havet utan salt. Här är hennes land, gränslandet. Hon levde ett tudelat liv. Alltid långt ifrån en saknad plats och saknade människor. Alltid mitt emellan språken, det gamla och det nya.
Här finns en långsam stillhet och den livsgnista som lyser genom en vinter utan ljus för att den vet att en oändlig sommar väntar. En vinter tog hon mig hit, till snö och kyla och mörker. Jag blev genast förälskad. Det är en av mitt hjärtas platser.
Vi avslutar resan, stänger av motorn och går in i huset där hon inte längre bor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar