Till Liisa

En sommardag för 25 år sedan öppnade du dörren till ditt hus och släppte in mig. Jag har stannat där sedan dess.

Jag viker handdukar som du, jag stryker skjortor som du. Jag kan laga makaronilåda och köttfärs med brunsås på ditt sätt. Jag bor i ett hem med hästskor över dörröppningarna, som du spikat dit.

Jag kan se dig i mina barn. Du älskade barnbarnen över allt annat. Du berättade sagor utan böcker, vek servetter på roliga sätt, stekte pannkakor så att barnamagarna stod ut som strutar. Du var deras älskade mummu.

Tack för skratten och förtroligheterna. Tack för den största visdomen av alla, dina ord i mitt minne: "Ristina, det är inte så noga!"

Vila

Hon har själv valt platsen hon vill vila på. Där, mellan hav och land och ö finns en sten. Där ska vågorna för alltid vagga henne till ro. Där ska hon vila, utan oro, i frid.

Att ta farväl

Vi klär oss i svart inför dagen vi inte vill ha.  Sorgsen samling i köket . Han reser sig, säger att det är dags nu. Vi går de 100 metrarna under tystnad. Kyrkan alldeles intill motorvägen, så oansenlig och enkel att man först misstar den för ett bostadshus.

Din kista där framme. Prästens ord svävar mellan språken. Psalmerna sjungs på samma melodi, olika språk. Båda var dina. Dags att gå fram, ta farväl. Röda rosor darrar i händerna. En efter en krackelerar dina människor av sorg.

De män du burit fram till livet, genom livet, bär dig nu ut ur kyrkan till den sista bilen. Din sista vila. Kyrkklockorna dånar till den lilla församlingen på kyrkbacken. Bilarna på motorvägen fortsätter sin färd.

Gränslandet

Vi måste göra den långa resan till hennes gränsland. Sverige har oändligt långa vägar. Vi reser över åkrar, storstadsbrus och folkvimmel. Vi passerar älvar och små bortglömda byar. Vi närmar oss platsen där ljuset är ljusare och havet utan salt. Här är hennes land, gränslandet. Hon levde ett tudelat liv. Alltid långt ifrån en saknad plats och saknade människor. Alltid mitt emellan språken, det gamla och det nya.

Här finns en långsam stillhet och den livsgnista som lyser genom en vinter utan ljus för att den vet att en oändlig sommar väntar. En vinter tog hon mig hit, till snö och kyla och mörker. Jag blev genast förälskad. Det är en av mitt hjärtas platser.

Vi avslutar resan, stänger av motorn och går in i huset där hon inte längre bor.

Resan, del V

Vi reste en sommar. Vi lämnade en gråtande kvinna på en ö i havet. Vi såg henne sakta försvinna bakom vågorna.

Nu har hon rest. Till en annan strand och en annan ö, långt bortom vågorna och havet. Om jag lyssnar noga kan jag ännu höra hennes röst i vinden.

Hon lämnade saknaden kvar, den saknad som varar en livstid.