Tuggor

Sitter här med sorgen, den svarta, och vet att den är mig given. Måste tugga i mig den, trots att den smakar bitter tomhet och tusen tårars hav. Kan blunda än, men varje blinkning ger mig ännu en glimt av det jag inte gärna ser.

Än finns skydd. Som när fostervattnet blir en kudde mot värken. När hinnorna brister blir smärtan skarp och vass.

Det gör ont att vara med om födelse. Det gör ont att vara med om död.