Sjukhus. Denna märkliga stora byggnad innehåller livet i koncentrerad och destillerad form.
Första våningen, en kolsvart natt i april. Klamrar mig fast vid den älskade maken medan värkarna för mig närmare det nya livet. Sådana resor gör man inte ensam. När dagen är ny och klockan snart slår tolv föds en människa.
Sjunde våningen, en strålande vinterdag i januari. Du klamrar dig fast vid min hand. Det är en ung och stark hand. Det gör ont att gå ifrån livet. Sådana resor gör man inte ensam. När nästa dag kommer och klockan slagit tolv dör en människa.
Jag smeker din kind, gulnad och raspig av skäggstubb. "-Älskar dig, pappa. Sova gott". Hur lever man utan pappor?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kramar från Linda
SvaraRaderaSom sagt: Du skriver så vackert att änglarna gråter!
SvaraRaderaKramar till er båda! Tröst finns inte, men omtanke värmer så gott.
SvaraRadera