Ondska

Människan i magen, den nyss skapade, den nu växande, borde vara kärlek. Borde vara godhet. Men det händer att skaparen blinkar en stund, just då medkänslans vindlingar formas. Det händer att blinkningen blir så lång att det lilla barnet föds med ett tomrum. Ett oförstående ingenting när medmänniskan närmar sig.

I den människan finns plats för egenkärlek av obegripliga mått. Av stora tankar aldrig tänkta förr. Av skapandet av en alldeles egen världsuppfattning.

Det händer att den människan kliver in i vår värld. Det händer att han lyfter sitt vapen och skjuter. Det händer att ondska finns.

Körsbärsträd

Av träden i min trädgård håller jag nog körsbärsträden högst. De står inklämda i ett hörn bakom en taggig nyponros och en stor syrénhäck, bredvid någon sorts garage. Runt om växer brännässlor i den kväverika jorden. Länge såg jag bara ett av dem. Mörkbrun, glänsande bark, ganska litet och obetydligt. Ända till den dag i slutet på maj då det oansenliga plötsligt slog ut i full blom. En sky av skära blommor. Det är nästan brottsligt att inte släpa dit en stol och sitta där och beundra. Lika plötsligt är blommorna borta och körsbärsträden blir några träd bland andra igen. Försvinner bland nässlorna som växer sig meterhöga i sommarsolen.

Man får inte låta sig luras och glömma sina träd till nästa vår. När två månader sommar förflutit sedan marken täcktes av vissna blomblad dignar de av bär, om bina varit flitiga. Söta mörkröda, nästan svarta. Fåglar och människor tävlar om att vara först. Det blir saft, som förflyttar den älskade till barndomens sommar.

Målar dörrar

Det blir tid att måla dörrar. Redan innan huset var vårt bad de om färg och jag lovade dem att en dag, en dag ska jag måla er. Länge förblev färgburken försluten och penslarna oinköpta. Men idag hade tiden nått fram till hoppet, viljan och tron. Den flagnande färgen hade fått vara symbolen för allt som inte blev. Idag hittade hoppet målarkläderna. Viljan hade köpt penslar och tron öppnade locket till färgburken.

Jag målade. Sakta försvann den flagnande förtvivlan. Dörrarna lyste av vit lycka. Men så blev penseldragen sorgsna. En text från det onda beskedets sommar kom till mig. "Metastaserna lyser som onda solar på röntgenplåten, medan pappa plockar svamp och målar dörrar."

Jag kände hans närvaro långt ifrån. Jag målar dörrar.

Badsommar

Barnen får bo i barndomslandet några dagar. Föräldrafria med kusinen som sällskap. Stranden är alltid nära. De upptäcker Kranen, båtrampen för sjösättning. Här finns bryggor som tillåter volter och dyk. Deras lyckliga rop fyller samhället. Snart vet alla att de är där.

Några hundra meter bort en strand. Den fanns inte i barndomslandet. Den är nyanlagd, med lagom mycket sand, gräsmatta och vattendjup. Så nära mormorshuset att man kan gå dit för ett kvällsdopp. Ett nästan syndigt begrepp för barnen. Tänk att få bada när mammor tycker att det är läggdags! Morbröder kan vara av en helt annan uppfattning. De kanske tycker att kvällsdoppet ska sluta just när solen går ner bakom en ö och får träden att lysa som en skogsbrand. Deras berättelse spritter av glädje.

Svalka

Efter hettan följer svalkande regn. Moln som förvirrar dygnsrytmen. Solen skiner inte över hästhagen i den tidiga morgonen. Förmiddagen blir en lång gryning.

Gruset slutar damma. Ljudet under mina fötter och doften av varmt grus är sommar. Sommar hos mormor och morfar. Där låg ett vasst grus, omöjligt att gå barfota på. Grusets knaster blandades med ljudet från sågverket. Sommar hos farfar och farmor. Ett mjukt och runt grus, som mitt. Ändå tvekade fotsulorna. Sommarlov och ledighet i luften.

Går till gräsmattan. Inspekterar trädgårdslandet. Det är fullt av proppmätta sniglar och uppäten sallad.