Porträtt av min tonåring

Han släntrar långsamt nedför grusvägen, lång och bredaxlad med mörknande röst. Ansiktet på väg att hitta sin form. Han, som  var det sköraste lilla barn jag burit. Barnet som bar dockkläder och hade ben breda som min tumme, hur kunde han växa upp? Är det han som går nerför grusvägen? Är han min tonåring?

Vi klamrade oss fast vid varandra, jag och mitt sköra lilla barn. Det var han och jag mot världen. Aldrig hade den varit så full av farligheter.

Nu släpar han jympadojorna i gruset, storlek 41. Han tar hellre bussen till skolan, väljer sin egen väg dit, trots att vi ska åt samma håll.

Han kan titta ner på mig med sin lugna ögon, sucka lite. Han ska inte längre åt samma håll som mamma. Det kunde vara sorgset, men jag vet att han kommer hem igen.