Domkyrka

Tydligen tystnade orden här vid nyår. Nu längtar de ut igen.

Domkyrkans portar är stängda, vi får ta den mindre dörren. Då blir det lite lättare, minnet slår mig inte rätt i magen. Nyss var jag här, i den alldeles fullsatta, alldeles tysta domkyrkan. Nyss var jag här och lyssnade till tonerna av henne vi tog avsked av. Hon sjöng att hon inte ville sluta sina ögon och somna, att hon inte ville missa någonting. Hon sjöng för barnen, de nyss födda, genast borttagna. Hon sjöng en mors sång för sina ofödda barn, om att vandra i gränslös kärlek.
Till barnen som gick fram till kistan fanns ingen sång. Till mannen som stod ensam kvar fanns ingen sång. För dem fanns bara tystnad.
För alla de sörjaned sjöng hon till sist sången om himlen hon trodde fanns. Iskall död, varm tro.

Idag är vi få. Några glada unga människor. Lite fniss, lite prat. Ungdomens lätthet. Ett kort besök, sedan vidare. Ända upp i kyrktornet får vi gå idag. Tunga steg till vidsträckt utsikt. Skrattande går ungdomen ner.