Vårens fotsteg

Barndomens platser är märkvärdiga. Jag vet precis var våren sätter ner sina blomsterklädda fötter där. Börja tidigt att leta efter tussilago på gräsmattan mellan hamnarna, där det en gång fanns en såg. Jag kan minnas resterna av en hög skorsten, för länge sedan försvunnen. Fortsätt sedan längs kanalen, till slussen där det en gång sprang nyfödda lamm i hagen så här års. Där, bakom ladan, vid grusvägen in i skogen mot den okände Arvids lada, växer blåsipporna.

Slå dig ner en stund innan du vänder tillbaks mot byn. I den lilla skogen vid barndomshuset är marken vit av vitsippor, färdiga att plockas. Gå sedan över bron vid bäcken, den som en gång var en spång, farligt nära vattnet.På andra sidan den numera breda och barnsäkra bron lyser gullvivor som vårsolar nu. Stora gröna blad mellan vivorna blir snart till ljuvligt doftande liljekonvaljer med klockor som ringer in försommaren. Men det är en annan historia.

Bröllopsdag

Det är tretton år sedan nu. En vitrappad kyrka på en östgötsk åker. Tonerna från en bröllopsmarch startar någonting alldeles nytt. Vi två blir ett. Ingen fest, ingen publik. Två vittnen, en utvald präst i en utvald kyrka. Ingen filmar detta ögonblick. Det är bara nu. Unikt. Ordet "ja" blir ett livslångt löfte från en strålande vacker brud och hennes unge brudgum. Efteråt börjar aprilsnön yra om dem och förvandlar en brunnspark till ett julkort.

Vuxenlivets enarmade bandit har för länge sedan fått jackpott. Tre barn, några hus, några arbetsplatser. I nöd och i lust. Lutar mig mot den fjärde april år 1998. Den skimrar än.

Vaknar en gråmulen och mycket tidig morgon tretton år senare. Det tredje barnet på min arm. Dina rörelser i sovrummets halvmörker. Tar din sovvarma hand i min. Möter din sömniga blick. Vi säger "ja" idag också.