Kolsvart natt för två år sedan. Ensamma på vägen, bara vi och vågorna som rullar in var sjätte minut. Litet barn vill födas. Morgontimmar, dagen gryr. Värken ändrar karaktär. Trycker mot jorden. Men barnet kommer inte ut. Till sist, klockan 11.31, sträcks din vänstra hand ut mot livet. Du föds med ansiktet mot världen.
Går en promenad med födelsedagsbarnet. Enorma snödrivor smälte och det blev en ny vår. Genom det gamla och förtorkade skjuter våren sin gröna vilja mot ljuset. Jag rensar bort, ger plats åt nytt hopp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar