Det stod en väska i mitt hus. Hitlånad några dagar. Den hade innehållit din allra sista packning. Den hade stått i ditt allra sista rum. Känner igenom alla fack. Söker efterlämnade livstecken. Tomt. Inte ens en papperslapp. Fyller den med en kudde. Gömmer den under ett täcke. Jag vill inte att den ska vara tom. Orkar inte se den.
Dit du for till sist behövdes ingen packning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Säker på att den var tom? För den var fruktansvärt tung att bära ut till bilen, den där kalla söndagseftermiddagen i januari.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen är inte tom, den är full med kärlek, men kärlek syns inte...
SvaraRadera