Stormens öga

Någonstans har jag en tavla, inköpt på ett konstmuseum i Skagen. En gammal och livfull konstnär hade målat havet. En målning föreställde stormens öga.
"-Där, mitt i stormen, är det alltid lugnt", sa mannen. Han hade rätt.

I nöd och lust har vi lovat. Vi valde nöden för att finna lusten. Vi valde kaos för att finna frid. När verkligheten vrålar utanför tillåter jag mig att stänga dörren och sluta ögonen. Jag hör inte telefonsignalen och diskberget som ropar uppfodrande. Jag hör inte det ohållbara. Jag hör barnets lugna sovandning och värmen från hans trötta kropp. Här, mitt i stormen, är det alltid lugnt.

Ledig

En fredag i oktober är jag ledig. Gör mig blind för disk och tvätt. Gör höstsolen synlig i den kalla morgonluften. Gröna träd med ett penseldrag av gulorange. Hästar som inte vill komma in från hagen.

Idag måste jag klappa katten, krama barnen, kyssa maken, dricka lite kaffe och vila en stund. Varför glömmer jag alltid dessa måsten på mina att-göra-listor?

Tacksägelsedag

Församlingshemmets röda träbygggnad mellan fruktbara åkrar ett stenkast från kyrkan. Tacksägelsegudstjänst och den helige Mikales dag. Barnkörens ljusa röster sjunger om änglarnas vingar som smeker din kind och jag kan höra suset av dem. Änglar har inga namn säger prästen. Men ibland får de våra namn, ibland får vi änglavingar. Så är min tro. Ibland kommer änglar till oss i en älskad människas skepnad och smeker våra osmekta kinder. Då får de både ansikte och namn, de namnlösa och ansiktslösa. Så är min tro.

Tioåringen lutar sitt huvud mot min axel. Bara han och jag i publiken. En sällsynt stund av tvåsamhet. Och han hittar ett sätt att beröra innan han cyklar vidare till nästa äventyr.

Lillasyster ser mig i ögonen och sjunger om mamma. "Det jag ber om på lördag, det brukar jag få." Och jag jämförs med Gud. Stillar min häftiga själ. Mänskligheten brusar i mig. Men livet har givit mig tre underverk. Närmare himlen än så vill jag inte komma i jordelivet.