Pyjamasbarn

Pyjamasklädd liten kropp. Barnets värme mot min. Fotsulor och handflator mot min hud. Jag finns där i nattens mörker. Jag finns i det tidiga gryningsljuset. Morgonens timma väcker honom. Sömndrucken kropp, nyvakna ögon. Faller tillbaks mot sängen. Fångar upp hans tunga mjukhet. Vi nöjer oss med att finnas en stund. Dagen kan vänta.

Skördetid

En blåsorkester på torget. Valthornisten har tappat sina noter. Men så lätt tystas inte musik, han spelar ändå.

Molnet värmer som ett skyddande täcke och vindarna är varma. Torget dignar av frukt och grönsaker. Köper efterlängtade nyskördade majskolvar. Hemma väntar omogna äpplen och vindruvor. Måste hinna före frostvarningen.

Lever i träda och väntan. Längtar skördetid.

Höstdagjämning

Reser hem med solen i ögonen, fulltankad av vänskap. Oväntad septembervärme mottages tacksamt. Glider in i vardagen med ett leende.

Så går solen i moln bakom duggregn och blåst. Barnvagnens hjul mot de första höstlöven. Barnets nyfikna ansikte regnvått. Gräset gulnar medan klöver och lupiner bestämt sig för att blomma om.
Idag är det höstdagjämning. I morgon blir det mörkare.

Söndagssol

"-Mamma, vindruvorna har slagit ut!" Barnen sitter mot solväggen och pekar. En lila vindruva. Provsmakar. Den smakar krusbär.

Flyttar krukor med sensommarblomster. Sandkornsstora frön sådda i våras blir till ståtliga astrar för den som väntar. Rosa, lila och vita. Står rakryggade i septembersolen. Solrosen bredvid dem är i knopp än. Kanske kommer hösten före blomman. De vita rosorna blommar om. Kastar sig nyfiket över terassräcket och kikar in genom köksdörren.

Promenerar i värmande sol. Tar grusvägen förbi mättade gröna ängar där korna helgar vilodagen. Åkrar och en slingrande å. Möter en pojke med bestämd blick. Han har ett metspö i handen. Han hälsar självklart. För att han är någon, liksom jag.

Nakenheten

Alla dessa nakna kvinnor. Skyddar sig mot vinden med sina handdukar. Köar till en kall dusch på ett blåsigt gärde. De är inte nakna och avklädda. De har inga kläder på sig. Här finns alla former. De som bär ett långt liv i sina kroppar. Celluliter, hängbröst, stora magar, rundade höfter. Här finns de vältränade bredvid de otränade. De unga, nyss formade till kvinnor, i sina slanka idealkroppar. Varför hyllar vi det? Är det inte vackert när livet sätter sina spår?

Sveper min lilla handduk om mig som ett höftskynke. Huttrar i blåsten. Brösten stora och spända av längtan efter den ammande. Ådrorna längs benen buktar ut. De bar en tung mage en tredje gång. Magen prydd av två ärr som går i varandra. Två parallella livslinjer. Världens vackraste tatueringar.

Min tur att duscha. Tar stolt av mig handduken.