Högsommar

De senblommande fröerna imponerar mig mest. Satte dem i maj. Ingenting hände under den kalla våren. Grälade på dem ibland. När jag hotade att kasta dem dök de motvilligt upp. Små och ynkliga, ville inte växa. Till slut fick de iallafall komma ut från sin plantskola till rabatter och krukor. Där stod de och tjurade hela juni. Men sedan visade de sin växtkraft och kastade sig över staket och kanter. Blommar så att de mörknande nätterna lyser. "-Tålamod!", ropar de åt den otålige odlaren.

Plockar körsbär från urgamla träd fulla av lavar och förtorkade grenar. Ett är till hälften beskuret under en vårdag som förvandlades till vitaste vinter. Sura och röda ger den magra skörden underbar saft.

Vill tukta det vildvuxna varsamt. Låta det gamla åldras med värdighet. Tills dess historia är berättad.

Resfeber

Någon påstår att sommarlovet snart är slut. Tyst! Jag vägrar titta i almanackan. Vägrar minnas datumet när vardagen är här igen. Låt mig inbilla mig att sommaren är oändlig.

Grått väder gör mig rastlös. Vill bort. Ge mig upplevelser och äventyr att lysa upp höstmörkret med! Alla har vi en luffaresjäl om somrarna.

I blåbärsskogen, innan regnet, anar jag lugnet från gransuset. Febern stillar sig en stund. Sedan kommer regnet åter och jag vankar och längtar bort. Det stora äventyret, det börjar nog till slut.

Regn

Och allt detta regn som svalkade efter hettan. Det börjar blöta ner sinnet och göra det grått och trögt. Men grönskan frodas. De vita rosorna får en ton av rosa. Den frösådda krassen klättrar långt utanför krukans gränser och börjar blomma i lysande rött och gult. Den gula gräsmattan återfår hoppet och skiftar färg. Groparna i vägen blir små sjöar att prova hemgjorda båtar i. Barnen behöver en vass kniv i ett bälte och undrar om det snöar i djungeln. När jag svarar att det är varmt och regnigt där stannar de ute i djungelregnet en timme till. Sedan kommer de in och äter risgrynsgröt bredvid den hastigt vissnande amaryllisen som till min fövåning sköt upp en knopp där den stod gömd bakom trappen.

Men margueretinen blir brun och dyster. Den saknar sällskap vid kaffebordet.

7/7 1999

Vi släpps in i miraklens korridor. Det blir en sömnlös natt med skenande blodtryck. Du längtar men jag är inte redo att lämna mitt välsignade tillstånd. Ber en stilla bön och ser en ängel lösgöra sig från sjukhussalens övre högra hörn. Det är barnets skyddsängel som väntar med oss.

Allvarliga läkare på morgonrond. De säger att jag är så sjuk att barnet måste tas ut nu. Och jag som bara ville åka hem och sova. Gröna kläder, sterilt rum, maskiner som mäter och piper. En grönklädd man håller en skakande kvinnas hand där hon ligger med ett stort skynke framför sig. Ett snitt, ljudet av fostervatten som sugs ut. Och så stannar världen. Delas i två delar av livets första skrik. Vi fick ett barn. Vi fick en son.

6/7 1999

Det är den sjätte juli 1999. Vi reser mellan de två stora grannstäderna i den ljusa sommarkvällen. På slätten lägger sig korna till vila. Vi reser från ett liv till ett annat. Om detta vet vi ingenting. Vi har fått ett brev. Där står det att vi kommer att få ett litet barn om tretton dagar. Men innan klockan slår tolv kommer jag att ringa till sjukhusets förlossningsavdelning. Livet bryr sig inte om vita kuvert med fönster. Det är den sista natten vi är en man och en kvinna med oss själva i centrum av våra liv. I morgon kommer världar att förskjutas och vi kommer aldrig mer att vara den viktigaste människan i vår tillvaro.

Vi reser under tystnad. Barnet i min mage rör sig lite. Stryker över magen, njuter.

När jag lagt mig känner jag plötsligt att något oväntat sker. Jag reser mig och ser hur livets vatten rinner ur mig. Vi kör den korta vägen till sjukhuset och tänker hela tiden att det inte kan vara vår tur än. Ringer på den magiska ringklockan till förlossningen. Vi står på tröskeln till det nya livet.

Inga kulörta lyktor

Nej, inga kulörta lyktor, men väl genomskinliga av glas fick jag i gåva. De ska lysa som fyrar i natten så att mina tidsresenärer hittar hit. De som korsar världar och står i mitt kök och hackar lök. De känner sig som hemma i mitt nya hem. De reste från ett liv till ett annat utan att förstå att det är omöjligt. Det omöjliga är inte längre än 17 mil.

Åskskur

Värmen klibbar på huden och tankarna orkar inte riktigt. Vi köper fläktar och öppnar alla fönster och dörrar mot dagen och natten. Dricker saft och lagar poolen som inte klarat en vintrig tillvaro. Den lille kan inte värja sig. Vill sitta i knät hela tiden. Då blir vi ännu varmare. Till slut tornar åskmolnen upp sig. Dundrar lovande vid horisonten. Sätter mig vid margueriterna och väntar in ovädret. Till slut kommer regnet. En skur som bara spolar bort den värsta hettan. Snart är fukten här igen.

Klockan halv elva svalnar det äntligen. Aldrig har det varit så skönt att frysa om knäna.