Hon ringer på kvällen. Det är dags att tända det blå ljuset. Det som är hans. Hon har haft det i fem år nu. Lågan lyser i hennes mörkaste dagar. Hon minns den första ringen, den andra ringen, hans namn och hans dag. Jag säger att hon är välkommen. Att hon inte ska minnas i ensamhet.
Strax innan hon ska komma faller plötsligt ett kristallglas ut ur sitt skåp. Tusen skärvor tunt glas över köksgolvet. Är det du, pappa?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar