Att skrämmas

De rustar sig. Klär sig i svart. Sticker nålar genom huden. Sätter färg under skinnet. Det är enklare om vi förfasar oss. Om vi hör den kaxiga tonen. Om vi låter oss skrämmas.

Under rustningen finns en människa. Du kan se henne om du vågar. Hennes ishavsgröna ögon ser dig motvilligt under lugg. Om de vågar tro att hon inte skräms. Var försiktig. Människan är ömtålig.

Till februari

Februari blev vinter, mjuk och vit, förlåtande täcke. Vandrar i skymningen, en blå värld. Som ett försenat julkort. Snötäckta stenmurar vid röda hus med vita knutar. Trädets svarta siluetter mot kvällshimlen, nypyntade. Det blir omöjligt att längta till våren.

Februari blir vår ändå, snöslask och grått, avslöjande snösmältning. De första fåglarnas kvitter. Kampen kan börja. Solvärme mot frostmorgnar. Nordanvinden bjuder på ovälkommen snö. Regnet sköljer bort den. Vårlängtan vänder ansiktet mot ljuset.