Trygghetens gränser

Ser barnen som famlar, deras världar har ostadiga väggar. De skriker, men hör inget eko. De slår, men slår i tomma luften. De undrar, men ingen svarar. Hur ska de hitta i denna världen? Barnen med karta utan gränser. Barnen med vinglande kompass.

Våga ta emot dem när de faller, ge dem väggar. Våga möta deras skrik med ditt, ge dem eko. Våga möta deras knutna näve, var deras motstånd. Svara dem när de undrar. Ge dem gränser och visa dem riktning. Låt det ta tid. Din tid måste ibland bli barnets tid. Ditt nej måste ibland bli barnets ja.

Storstadsbrus och stillhet

Om man kliver på tåget på den lilla stationen kan man några timmar senare kliva rakt ut i huvudstadens brus. Det ger först yrsel, men stegen vänjer sig. Vimlet, utbudet, storleken ger en upprymdhet som äger världen. Det är alltså så här stor den är!

Några dagar senare glider tåget åter in på den fullsatta perrongen. Det far som en projektil ut bland skogar, åkrar och sjöar. Innan du vet ordet av står du på en öde station vid en stilla kanal. Bilen för dig genom de sista milens landskap och du är hemma.

Här ligger sommarens pooler, tömda på vatten och luft, slängda över den osågade vedhögen. De vill inte alls torka i höstregnet. Här är den första höstkvällen mörk och oupplyst, men oväntat ljum. Här är bortom storstaden, mellan årstider. Jag bor här.