Kyla

Vårvintern spred en förrädisk sol som tinade snön och fick oss att hoppas, just innan kylan kom. Isande vindar, ännu mer snö. Människor andas rimfrost i mitt hjärta. Solen lyser tidigare och ger dagen en djupfryst start, mycket långt ner på min termometer. Pulkorna, som svettades i den tidiga vårvärmen, får jobba ett sportlov till. Yllestrumpornas tassande över kalla köksgolv. Klara kolsvarta nätter. Du ligger vaken och ser en stjärna lysa för dig. Starkt lyser den in genom vårt fönster. I alla kalla luftlager tycks den röra sig. Är den på väg någonstans?

Is

Till slut tämjer vintern den stora sjön och isen breder ut sig. Vi vandrar med solen i ögonen över fruset vatten. Tjock is, säkra steg. Ön där framme bär på gränslandets minnen. Barndomens sista sommar avslutades där, med en kvinnas kropp. Oskyldiga skutt över klipporna, en liten båt förtöjd i viken. Några barn och ett tält. Sommarlovets dagar räknade. Aldrig mer ett barn. Med en själ full av krumelurpiller och en vilja som aldrig ville bliva stur hade jag fått vara barn i 13 år. Hur länge varar en barndom nu?

Ön är snötäckt och svårframkomlig. Tre människor, mina egna barn, får skutta i vintersolen. Förundras över öns litenhet, isens frusna vågor, vraket som fortfarande syns bakom ön. Ingen av dem vill bliva stur och oförundrad än.

Isen bär oss hela vägen hem.