Under vinbärsbusken blir jag plötsligt mycket liten och mycket sorgsen. Plockar de sista bären och minns din uppbragda fadersröst. Saknar den krävande och lätt besvikna rösten med det välkryddade språket. Ingen grälar längre på mig så. Ingen förväntar och kräver samma saker som du.
Idag hade orden lyft upp, inte tryckt ner. Lyft upp till dina tankar om mig, dina önskningar om mig. Regnet smattrar, hästarna frustar till tröst. Men jag är mycket liten och mycket sorgsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar