I motljus

Sensommar med höstkänsla. Huttrar under molnen. Men barnet är upprymt som ett barn. Idag ska saxofonen hämtas. Det ljusnar mot kvällen och värmer oväntat. Sneddar över gräsmattan in under mörkgrön tunnel av lövverk. Källardörren är öppen, nedanför trappan en liten förväntansfull kö. Där finns ett brunt fodral med hennes namn. Vi får öppna locket. Se, men inte röra än. Det är ett vackert instrument som lyser nyputsat mot oss. Hon säger att det är det allra bästa instrumentet för det är guldfärgat och det är så vackert att spela på i motljus.

Under vinbärsbusken

Under vinbärsbusken blir jag plötsligt mycket liten och mycket sorgsen. Plockar de sista bären och minns din uppbragda fadersröst. Saknar den krävande och lätt besvikna rösten med det välkryddade språket. Ingen grälar längre på mig så. Ingen förväntar och kräver samma saker som du.

Idag hade orden lyft upp, inte tryckt ner. Lyft upp till dina tankar om mig, dina önskningar om mig. Regnet smattrar, hästarna frustar till tröst. Men jag är mycket liten och mycket sorgsen.

Se människan

Hon kom till oss efter oändligt många minuter och sekunder med tung snö fallande utanför i den slaskande morgonen. En dotter med allt det okända hos en nyfödd människa. En liten storebror tog mina dagar. Om natten lärde du känna mig, genomskådade mig med din outgrundliga blick.

Åtta och ett halvt år senare är du lika klok. Du behöver en dag att se mig och att bli sedd. Så vi reser iväg en stund. Vi ser en ny stad och vi ser varandra över kaffekoppen och festisen. Vi vistas hos varandra i tvåsamhet en stund. Älskade unge, du är min och din egen.