Till slut vänder vi hemåt. Den lilla båten lämnar den vinkande kvinnan och de skällande hundarna bakom sig. Ön blir mindre och mindre. Barnens hjärtan brister i blåsten. De kommer att läka, bli starkare. Till nästa gång.
Dagen mörknar mot kväll. I söder är natten svart och regnig. Vi saknar soluppgången efter klockan ett. I Västerås vänder du dig mot mig. Barnen sover. Klockan är 02.18. "-Nu har vi åkt 300 mil."
Den sista biten dansar älvorna över ängarna i gryningen. Där är våra grindstolpar. Här är vårt hem. De vita rosorna har överlevt vintern och slagit ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar